Nyfärgad, nyscrubbad, nyansiktsmaskad. Äppel-kaneltet är bryggt, en apelsin ligger skalad på en tallrik bredvid mig, själv har jag bäddat ner mig i sängen. Assar ligger i fotändan.

Dags för en helig stund: Jag återupptar en fin jullovstradition jag aldrig bröt mot under nittiotalet. Jag tittar på Help!

Åh!

En film som första gången inköptes som VHS i en skivbutik på Svartbäcksgatan; Digitalen. Åh. Digitalen. Där jag, som liten mellanstadiefjant, fick rabatt bara för att jag handlade Beatlesskivor.

Jag såg den så många gånger, ofta tillsammans med Helene, så att jag lärde mig i stort sett hela dialogen utantill. Vi var ju rätt duktiga på att hitta tillfällen att citera filmen  och öva in replikerna ännu mer så fort vi bara kunde.

Och nu, när jag återupptagit tittandet på en rätt nyinköpt DVD märker jag att replikerna sitter där än. Det finns många, så många, bevingade ord att lyssna till. Så många lysnade scener! Och vi uppfattade i stort sett allt rätt dessutom, kan jag nu med hjälp av dagens teknik (läs: engelsk undertext) säkerställa. Haha, vill man så kan man!