Igår var jag på en föreläsning för svensklärare på gymnasiet. Den i sig är värd ett inlägg, den hette "Litteratur som känns" och var fantastiskt inspirerande. Nu vill jag kasta mig in i läsprojekt med mina svenskelever, jag har tusen idéer jag vill testa. Det var så fantastiskt roligt att känna att man liksom blev en lite bättre lärare av att lyssna på vad han sa. Att man liksom utvecklades en smula.

Synd bara att böckerna som finns i klassuppsättning är ungefär hur tråkiga som helst.

Men till det jag hade tänkt ta upp alltså. I pausen stod jag och pratade med en f d kollega och hennes nya arbetskamrater. Vi stor runt ett bord och åt smörgås och drqack kaffe, och helt plötsligt sa en  äldre kvinna till mig:

- Men jag känner igen dig. Har inte du bott på Väktargatan?

- Eh, ja, jo, men då var jag ungefär en tvärhand hög. Vi flyttade när jag var runt fyra år..

- Men ja, då är det ju Nina! Du har varit hemma hos mig! Vi bodde på samma loftgång!

Och ja jävlar. Det var grannen Eva som hade burkar med en massa fina stenar och snäckor. Jag minns att jag fick en ljusorange spiralformad snäcka. Jag tror den finns kvar i nån låda. Det skulle inte förvåna mig.

Men det var 25 år sedan jag fick den snäckan. Tjugofem år! Jag var en tvärhand hög och linblond! Hur, HUR kunde hon känna igen mig? Jag blev alldeles yr.

Sen kramnade hon mig och sa att det var roligt att ses, sa att hon träffat på mamma för några år sedan och undrade om min pappa fortfarande var så bra på ord. Och det är han ju. Och jag fortsatte att vara yr.

Det är alltså jag. Till höger. Ungefär vid den tid det begav sig, snäckfåendet.