Jag gick på en höstlovspromenad; det var solsken, färgsprakande löv, Röbo och Zeppelin. Det vanliga. Som det alltid är. Nästan. När jag kom hemåt, sådär nästintill tonårsyster och -dyster som jag brukar bli när jag får gå och tänka i nån timme eller två så stod en långhårig kille i rutig flanellskjorta och sopade gatan utanför Ungdomens Hus. Det var som om tiden stått still sedan 1995. Eller hoppat bakåt. Både inuti och utanför mig.