Så mycket tycker jag om mina elever. Att jag spontant utbrister "å, mina hjärtan!" när jag träffar på dem i korridoren om vi inte setts på länge. Nu gäller hjärtutbristandet inte precis alla, även om jag faktiskt gillar i princip precis alla mina elever faktiskt. (Jo. Faktiskt! Jag har så jävla bra elever. På allvar. Vissa är otroligt dryga, men så lätta att gilla ändå. Några ytterst få procent är dryga rakt igenom.)

Men mina hjärtan är bara en klass, en klass jag är klassföreståndare för. De går i trean, när jag kom som lärarkandidat var de små, små ettor; vilsna, bråkiga och spretiga. De stod tappert ut med mina lärarförsök ändå, och jag stod ut med deras spret. Och sen fick jag ta över som klassföreståndare terminen därpå. Vi har slitit tillsammans, det har varit kriser och fikastunder, flams och allvar. Jag har fått höra om föräldrar som inte beter sig som föräldrar ska, om pojkvänner som gjort slut, om kompisar som svikit, om lyckan över att ha tagit körkort, lättnaden över att tagit sig ur ett destruktivt beteende, glädjen över att ha lyckats med en svår kurs i skolan. Och hjälp vad jag känner för dessa tjugo tjejer. De är mina hjärtan! Jag har inga syskon, men lite som småsystrar känns de nog.

Jag kanske kan kategoriseras in under rubriken ”curlingklassföreståndare” men jag vill hjälpa, jag reflekterar inte ens över det. Detta kan kanske illustreras med en ganska typisk konversation, denna gång saxad från the Internet, ansiktsboken för att vara mer exakt (jag har tagit mig svensklärarfriheten att rätta vissa stavfel) (jag bör kanske också tillägga att ”Ettan” är väldigt ilsk av sig. Jämt och ständigt och alltid.):

Ettan: KÄRA Nina, jag kommer hem och hittar en räkning från skolan på 300 kr! Jag har fått påminnelse på en bok och trott att dom skickat fel men har nu hört mig för och FATTAR NU att det är en engelskabok. Faan vikken rutten skola. Det var ingen som kunde meddela mig det eller? Jag tänker fuck heller betala det ska jag tala om och jag vill att DU förmedlar till någon att man kan inte skicka ut massa jävla grejjer utan att skriva klart och tydligt vad det är ! Hej (:

Tvåan: Fick samma sak. Förstod först inte heller vilken bok det var. Sjukt!

Ettan: Menart !

Igel: Va? Vem har skickat? Biblioteket eller engelskläraren eller vem? (och haha, hej)

Tvåan: På engelskan hade inte läraren böcker så vi fick låna från biblioteket, och nu har vi fått räkning från biblioteket, 300 kronor.

Igel: Äh, det fixar sig. Jag pratar med Lotta imorgon. Vad heter boken? Hur många personer gäller det, vet ni det?

Tvåan: Tack. Du är grym! Jag vet inte riktigt. Men tror den heter read and log in eller något liknande.

Igel: Jag kirrar't! (Åh, hjälp, vad ger jag mig nu in på...)

Tvåan: HAHA, det vanliga? xD

Igel: Ja, typ! Haha! Men vad gör man inte för sina fina?

Tvåan: Awh. :D Som sagt, du är grym, Nina! :D

Igel: Kirrat! Ta med böckerna till biblioteket så rivs räkningen. Men när lånade ni den? Denna termin eller innan sommaren? I vilket fall behöver ni inte betala, bara boken kommer tillbaka.

Tvåan: Okej, kanoners! :D Vi lånade dem förra terminen. Tack så mycket, igen. :)

Ettan: Jag har inte lånat nån från bibblan, jag har bara fått en av läraren! Aja tar med den på måndag, tack gullet.

Och de är i sin tur lojala mot mig. De gör vad jag ber dem om. De gnäller kanske om det, klagar, gnisslar tänder, försöker slingra sig ur, men det slutar ändå alltid med att de gör vad jag ber dem om. Ibland kanske just för att det är jag som ber dem. Och det känns så otroligt stort.

Jag kan redan nu bli ledsen när jag tänker på att de inte kommer vara kvar nästa läsår. Hoho. Det är ju helt sjukt. Finns terapi för sånt här?