Det här har varit en konstig vecka. Från måndag morgon har jag längtat till fredag kväll, när den ska vara över. Den ansträngande delen alltså. Och där är jag nu. Fredag kväll. Arbetsveckan och slutet på den, begravningen, är över.

Dagen var fantastiskt vacker. Blå himmel, klar luft, höstfärger i träden. Kyrkan var fantastiskt vacker. Älvkarleby kyrka, från 1400-talet, vit med restaurerade väggmålningar inuti. Solen lyste in snett genom fönstren på de främsta kyrkbänkarna, på blommorna och Natalies vita kista.

Jag pendlade mellan alla möjliga känslor; ingenting, ilska, sorg, kärlek och nån slags glädje också.

Trots att jag satt där hade jag först väldigt svårt att ta in varför. Jag tittade på fotot ovanpå kistan, en bild på en leende tjej som tittar lite lurigt in i kameran. Men jag förstod liksom inte att hon hade med begravningen att göra.

Fast ibland. Ibland slog det till, små korta tillfällen av insikt. Och då grät jag.

Jag grät vid de tillfällen det spelades musik som måste ha betytt någonting för henne.

Och jag grät när jag såg familjen. Mamman som knappt kunde sitta upprätt. Systern som vajade när hon stod. Pojkvännen som såg ut att vilja fly därifrån men samtidigt inte kunde ta blicken ifrån kistan. Jag grät för att jag kände med dem, men jag grät kanske lite av skam och lite av lättnad också.

Av skam, för att jag kände mig som en utomstående betraktare, lite som att jag tjuvkikade, när jag såg dem och när jag hörde hennes vänner gråta förtvivlat i bänkarna runt omkring mig. Och lättnad för att det inte var jag som satt där, på den bänken. För att jag har mina nära kvar.

Jag satt bredvid en av tjejerna jag är klassföreståndare för, och trots att hon säkert är en halv meter längre än jag kändes hon så liten bredvid mig.

Jag är glad att jag gick. Jag är glad att jag fick träffa Natalies klasskamrater, de som tog studenten samtidigt med henne, och jag är glad att jag fick krama om ”min” elev efteråt. Samtidigt så kändes det frustrerande, alltså, det här med begravningar. Det gör ju inte personen rättvisa. Jag vill inte behöva sitta och lyssna på nån halvfumlig präst som pratar om gud, får alla att sjunga om gud och som ber till gud. Jag vill få ett fint tillfälle att minnas den det handlar om. Lyssna på musik som betydde nåt för den personen, lyssna på andras minnen. Kanske var det såhär familjen ville ha det, och då är det väl bra antar jag. Men annars…

Jag vill definitivt ha en borgerlig begravning. Definitivt.

Farmors farmors halsband hade jag på mig idag. Det kändes bra.