Svenskdepån är städad. Och jag tror jag dödar den som stökar till efter det här. Jag installerar en övervakningskamera. Klockan sju stod jag där imorse igen och sorterade, efter sista lektionen var jag där och nös i timmar av allt damm igen. Nu är det I ORDNING. Uppslagsverk för sig, litteraturhistoria för sig, grammatik för sig ,lyrik, dramatik, retorik... Allt på sin plats. Jag tror fan att det är bäst jag ber vaktmästarna byta lås så att ingen kommer in och förstör överhuvudtaget.

Det har varit en dålig dag. Jag har varit en dålig person. Trött, lättretlig och tjurig. Arg. Tur för ungefär alla i min omgivning att jag är så väluppfostrad som jag är. Så att jag mest bara sitter i ett hörn och svär för mig själv.

Efter jobbet skulle jag träna hade jag tänkt. Ha. Som om. Jag hann med en kort andningspaus i soffan, sen mat och nån enstaka öl på Uplands (var annars?) med Martin. Jaja, det kan det fan få vara vara värt. Ångesten alltså.

Imorgon. Imorgon ska jag träna.

Imorse var det dags för ett gammalt kärt återseende. 6:19-tåget. Den andra fjortisen på jobbet, Sofia, har tagit över vissa av mina idiotvanor och var på plats där hon också. Sju satt jag alltså och stirrade på min jobbskärm. Och sen rullade det på. Rusade på. Planering, utvecklingssamtal och lektioner. På min lunch lånade jag en jobbcykel och cyklade iväg för att köpa en bok där eleverna kan skriva en häslning till Natalie, flickan som blev påkörd. På morgonen hade jag skrivit ut en bild och ramat in och engentligen var det väl inte tvunget att jag måste fixa boken just på lunchen, men jag vill bara få allt gjort. Fixat. Färdigt. Jag är less på att planera, jag vill göra. Jag orkar inte vänta på att arbetslaget i samlad trupp ska spatsera iväg en ledig eftermiddag (kanske finns en lucka nästa vecka?) och köpa en bok ihop. Greja det bara! Så. Köpte en bok, cyklade tillbaka, slängde i mig en fantastiskt deppig tomatsoppa framför datorn tio minuter innan nästa lektion.

När lektionerna var över var det dags att städa svenskdepån. Ett litet, litet rum till bredden fullt med böcker. I staplar, på hyllor, på längden och på tvären. I ingen ordning alls. Jag och en annan svensklärare skulle städa vår del idag. Han kom inte. Först blev jag arg. Sen ville jag inte att han skulle dyka upp för att jag var arg, och för att det var skönt att få lyfta böcker, slita, svära och härja ifred. Då var jag plötsligt arg på nåt annat och ville inte bli störd. Jag hörde honom gå skrattande förbi rummet och hukade mig, rädd för att han skulle minnas vad han lovat att göra. En liten stund kom en lärarinna förbi och var snäll, hon pratade lite och ställde upp några böcker på en hylla. Jag ville kasta ut henne. Med våld om det skulle behövas. Istället log jag krampaktigt och trummade med fingrarna på en dammig hylla. Tillslut gick hon och jag kunde ägna mig åt att tycka synd om mig själv i dammet en stund till. Det blev en arkeologisk utgrävning; pärmar med centrala prov i svenska, nationella prov sedan min egen gymnasietid, pogo pedagog-diabilder, ljudband, kassettband, riktiga spritstenciler. Tillslut fick jag paniknog och sprang därifrån, lämnade rummet i en enda röra och tog 16:35-tåget hem. Så jag måste ta 6:19 imorgon igen, röja undan bevisen för min bärsärkagång, få alla att gilla mig igen.

Men nu har jag duschat av mig jobbet, skrubbat och peelat bort damm och ångest. Dags för sömn och söta drömmar. Söta saker ska jag däremot inte äta på tusen år. Jag känner mig svullen, kladdig, klibbig. Helgens mat- och sliskintag har inte varit av denna värld. Där är nog den egentliga anledningen till späksessionen i depån gissar jag.

Jahaja. Jag ska sitta och planera lektioner. Vad gör jag istället? En avatar. Stal idén av Frida när jag var inne och gjorde inte alls vad jag borde på facebook. Här kan du också slösa bort din dyrbara tid.

Idag fyller väldens finaste kille år. Det firar vi genom att lägga upp en teckning föreställande världens finaste katt som fångat en present till honom. Konstnären heter Lisa och är brorsdotter till födelsedagsbarnet.

Misshandel (fysisk) och friskvård (psykisk) på en och samma gång, det är vad jag har ägnat mig åt hittills det här veckoslutet. I fredags morse blev jag iväglurad till Sats för ett cykelpass 6:45. Vid åttatiden kände jag mig fräsch och i fin form. Strax efter lunch stirrade en zombie tillbaka mot mig genom spegelglaset. Jag gick i sömnen senare delen av dagen. Trots trötthet tog jag mig till Katalin för en fisksoppa och ett glas vin och sen svängde jag förbi Kvarnen, handlade ost, frukt, choklad, kex och vin. Romantisk dejt med Maja i vårt kök stod på schemat.

Vin och prat. I kvadrat.

Så mycket prat att jag hade lite ångest imorse för att jag kanske pratat ihjäl Maja eller åtminstone stukat till hennes tålamod med mig. Jag hade en obehaglig känsla att det var hybrisigeln som bjudit till gästabud igår. Igeln som är så jävla snygg, rolig och populär, ni vet. Hon lovade att vi fortfarande var vänner när jag ringde för att kolla, så jag hoppas att det mest är den gamla vanliga dagen-efter-ångesten som härjar.

Så mycket vin så att jag praktiskt taget somnade sittande till slut. När Maja gick hem la jag mig i sängen och somnade i sjöstjärneposition inom två andetag. Vaknade upp vid sex på morgonen, då hade Snippe kommit hem för länge sedan och lagt sig bredvid mig, Assar låg vid mina fötter och mina linser satt fastklistrade på ögonen. Fräscht. Trots detta och det faktum att jag inte drack ett endaste glas vatten under kvällen mådde jag osedvanligt bra när jag vaknade för andra gången, vid tiotiden. Kanske hindrade allt mitt pratande mig från att dricka så friskt som jag trodde att jag gjorde. Kanske var det mest cykelpasset som gjorde sig påmint. Kanske hade jag bara tur.

När jag hämtat mig från fredagens leverne var det dags att ordna till kalas. Misärgränbycentrum. Iklädd grå mjukisbyxor, blekansikte, stökig tofs och mycket missprydande stress (jag smälte in i den övriga omgivningen, vill säga). Men det gick. Vi överlevde. Det blev kalas. Snippe fyller nämligen år imorgon och familjerna har varit här och ätit hemlagad rostbiff och potatisgratäng, blåbärsprinsesstårta (butiksbakad, nån måtta får det vara) och vaniljdrömmar. Magen står i fyra hörn. Och imorgon är det söndag. Yyyyyyyyy. Min stackars kropp.

Förutom presenter gav Snippes familj bort en kasse med svamp. En kasse. Jag kan inget om tillagning av svamp, men jag är bra på att äta det. Tips?

Svårarbetat, svårtänkt just nu. Jag fick nyss veta att en elev som gick ut i våras, en väldigt livfull tjej, färgstark, antingen glad eller arg, aldrig nollställd, blev påkörd och dog igår kväll.

Det känns tomt i huvudet, jag vet inte vad jag ska tänka eller känna. Kan inte riktigt sitta still. Luften känns lite tung att andas.

Det kommer inte att bli ett hål i mitt liv på grund av det här. Inte i mitt liv, jag har inte trott att vi nånsin skulle ses igen efter att hon tog studenten. Men det känns konstigt att en person jag för bara ett halvår sedan träffat dagligen, någon som jag pratat mycket framtidsplaner med, en tjej jag ansåg vara väldigt begåvad och pushade att orka kämpa, slita för sina fina betyg som hon skulle få användning för sedan, att den personen inte finns mer. Att hennes liv inte fortsätter.

Hon hann aldrig börja leva det liv hon längtade efter. Hon ville härifrån, längtade ut från skolan så mycket, hon längtade efter att starta sitt riktiga liv, komma ut från de dammiga klassrummen och långa timmarna. Jag blir ledsen när jag tänker på hennes mamma som var med när det hände, och hennes vänner. De som satt tillsammans med henne i klassrummet på mina lektioner och de som fortfarande går i skolan och gick härifrån gråtande idag. Jag blir ledsen av att tänka på hur orättvist det känns när en ung person dör, jag blir ledsen av att tänka på alla som just nu sörjer och saknar henne.

Två fotosessioner blev det för mig. Mina tvåor hämtade mig också. Båda gångerna fick jag stå i mitten längst ut till höger. På min egen gymnasietid brukade jag placeras i mitten, liten och ynklig som jag alltid varit. När treorna fotades var det ett fasligt hårfixande, speglande och pipande om hur hemskt allt var. Fast alla är så otroligt fina. Jättefina tjejer (på rikt dessutom, jag är lätt klassföreståndare för skolans snyggaste klass). Och jag vet att några ställde upp bara för att jag bett om det, jag vill ha ett foto där alla är med, min första klass jag följt i tre år. Därav lite extra pipande. Jag stod just och tänkte på att de faktiskt hade ställt upp allihop (det finns med i ett klassrådsprotokoll; "Övriga punkter. Elevfoto. Klassen lovar dyrt och heligt att de ska stalla upp på klassfotot.") Jag ska bjuda dem på fika tror jag.

Resten av dagen flöt på i ett lite obestämt tempo. Två svensklektioner kunde jag skolka från, för det var biblioteksinformation med bibliotekarien i mina klasser, en genomgång som jag nu kan utantill och därför kände att jag kunde avvara. Istället hann jag utforma en uppsatsuppgift och förebereda etiklektioner. Mycket nöjd. Hade egentligen bara en riktig lektion, en svensktimme med min ihopslagna etta (industri och handel) där vi pratade om genrer och jag plötsligt fann mig själv stå och prata mig varm för tantsnuskets underbara värld. Jag lovade dem att ta med mig mitt favvoex och läsa lite högt. Vad har jag nu gett mig in på. Hjälp. Sen pratade vi om Tornedalen och Mikael Niemi och de skrev i sina loggböcker. Himla trivsamt. När jag gick från lektionen fick jag kommentaren "värst vad du ser glad ut då!" av en annan lärare. Och det var nog sant. Jag har tydligen haft en bra dag.

Nu nördas det i vardagsrummet för andra kvällen i rad. Samma här, i sängen där jag redan har placerat mig. Hörlurarna är på, dags för mera fjortis-tv.

Det är mötestider, mostider. Inte-mycket-till-fritid-tider. I måndags förra veckan stannade jag kvar länge, länge eftersom det var föräldramöte, i tisdags hastade jag iväg till tåget mot Abisko efter jobbet, igår var det programlagsmöte, idag programråd, på torsdag är det referensgruppsmöte (jag är utsedd till medlem i referensgruppen, det enda jag vet är att vi ska prata om skolans marknadsföring. Tror jag.), på fredag är det svensklärarmöte. Och idag mötte jag och Sofia Lassie, förlåt, jag menar Andreas Lundstedt, och hans kamerateam inne på Sats när vi kom rödflammig och svettblöta från cykel- och corepass. Han skulle överraska en instruktör som ska vara med i Körslaget. Jag känner på mig att detta kommer att bli mitt genombrott. Det är nu jag blir upptäckt av de stora modehusen. Det är nu det sker!

Jag kan öva lite inför modellkarriären imorgon, då jag ska fotograferas. Min trea vill att jag ska vara med på deras skolfoto. Klädkod: svart, vitt eller svartvitt. Gissa igelfärgen...

Håhåjaja. Då blir det till att öva på leenden framför spegeln imorgon då. (Lagom; inte för stort, inte för surt (se upp för arggiporna!), inte böja på nacken för mycket men akta för att visa näsinnehållet!)  Jag som trodde dessa tider var över för mig. Svartklädd, uppställd på rad med luggen framför ögonen. Det blir ganska exakt som för tio år sedan. Jag tror fan att det är samma tröja jag slitit fram ur garderoben också. Bra att saker och ting förändras.

För att gå bakåt i tiden lite mer ska jag nu titta på ett avsnitt av Mitt så kallade liv innan jag släcker. Åh, fjortistider, hemska, underbara tider.