Nu har jag ju ältat ett tag att jag känner mig trött och sliten. Jag kände att jag var nära Nirvana, nära upplysningen om roten till allt lidande häromdagen när jag tänkte inför en lektion att "äh, det får lösa sig på nåt vis, jag fixar det på plats. Får väl titta i boken och freestyla lite" för att sedan få den - uppenbarelsen. Det är ju det som är mitt riktiga jobb. Att ha lektioner. Jag vill fan inte tvingas vara oförberedd. Men det var jag. För det har varit så mycket snack. Det är möten, studiedagar, ämneslag, arbetslag, marknadsföringsgrupper, tvärgrupper, utvecklingssamtal. Tusentals sidor protokoll som ska skrivas, läsas, justeras, vidarebefordras.

Misförstå mig rätt, jag gillar faktiskt att mötas. Jag gillar att prata med andra, byta erfarenheter och hela köret, men det är så mycket nu. Så sjukt mycket. Jag hinner inte riktigt med att göra det som egentligen känns allra, allra mest angeläget. Varken tiden eller energin räcker till. För jag vill vara med överallt, vara en del av allt som händer på och i skolan. 

Inför imorgon är första timmen kirrad. Det blir synder, dygder, civil olydnad, samvete och laglydighet. Andra vet jag inte. Nåt om humanism och existentialism. Men det måste hända nåt mer. Kan inte nöta på om det vid tavlan i 80 minuter. Tredje tänkte jag prata om projektarbetesskrivandet. Men jag glömde boken om det i skolan... Nåja, jag har en lång håltimme innan. Gaaah.

Man kan ju inte lyckas jämt. Jag lagade mat. Fisk i ugn med creme fraiche, kryddor och tomater som täcke. Spenat och grönsaker till. Så. Jävla. Trist. Det skulle kunna publiceras på bloggen som en antirecept.

Och Snippes portion var rå, men han sa ingenting förrän efteråt. Y.

Det är minst två lunchlådeportioner kvar. Jag tror jag äter burksoppa imorgon.

Som lämplig bild väljer jag att publicera en lycklig matupplevelse: I måndags kväll var jag hemma hos Alexandra i hennes och Elofs jättefina lägenhet och blev bjuden på god mat. Som vanligt. Hon är en jävel på mat, den där tjejen.

Det var mörkt när jag åkte och tränade också. Mörkt som min själ. Jag måste vara beklädd med nåt osynligt gnällbälte (eller så sitter det under huden, det är det som gör att jag känner mig oformlig?) för allt är så tungt. Ja, inte bara vikterna alltså. Det var nära att jag somnade ifrån allt, även middagen, men jag ryckte upp mig, bokstavligen. Cykellyse, vantar och även mössa den här gången. Jobbigt var det när jag kom fram också, särskilt för mina stackars biceps. De darrar fortfarande av skräck.

När jag tränade styrka nere i källaren stod en gasell bredvid mig och stretchade sina långa tightsbeklädda gasellben, gjorde yogaövningar och stod på händer (ja, på händer!). Medan jag grimaserade i mina målarfärgsfläckiga byxor och för korta t-shirt, röd i ansiktet, pustande och frustande.

Men jag är stolt över mig själv. Heja.

...för både vantar och cykellyse imorse. Vi går mot kallare, mörkare tider, sanna mina ord. Nu är det blåbärssoppa framför skärmen i arbetsrummet, i vad jag trodde skulle vara ensamt majestät men som istället blev Sofiasällskap. Lika trevligt men på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt. Himlen är blå och solen reflekteras via ett annat fönster in på mitt bord.