När jag sovit några timmar inatt vaknade jag av ett surr. Surr och nåt som kittlade. En jävla flugjävel. En stor fet och slö fluga som cirkulerade ovanför våra huvuden och helst av allt ville sitta i mitt ansikte. Varför, varför, VARFÖR funkar det så? Liknar jag en gödselhög när jag försöker sova? Luktar jag illa? Det höll på i vad som kändes som timmar. Till slut fick jag gömma mig under täcket och konstruera ett litet andninghål så att jag höll mig vid liv.

Somnade så om. Till strax efter fem, då kattlarmet gick igång. Utututututuuuuuuuuut. Ut. UT. Ututut. UUUUUUT. Det var budskapet som framfördes medelst jamningar. En jävla kattjävel. Assar drygtass. Det slutade inte heller, så precis innan jag kände att vansinnet tog över min kropp slängde jag mig ur sängen och Assar ur huset, skadeglad över att han inte skulle hinna få nåt att äta förrän på eftermiddagen när jag kom hem från jobbet.

När jag kom hem från tåget och förväntade mig en dansuppvisning av en svulten kille kom han långsamt släntrande över gården, och jag lovar att han hade bredaste kattflinet över hela ansiktet. Garanterat nån svikargranne som matar honom om dagarna.