Imorse var det dags för ett gammalt kärt återseende. 6:19-tåget. Den andra fjortisen på jobbet, Sofia, har tagit över vissa av mina idiotvanor och var på plats där hon också. Sju satt jag alltså och stirrade på min jobbskärm. Och sen rullade det på. Rusade på. Planering, utvecklingssamtal och lektioner. På min lunch lånade jag en jobbcykel och cyklade iväg för att köpa en bok där eleverna kan skriva en häslning till Natalie, flickan som blev påkörd. På morgonen hade jag skrivit ut en bild och ramat in och engentligen var det väl inte tvunget att jag måste fixa boken just på lunchen, men jag vill bara få allt gjort. Fixat. Färdigt. Jag är less på att planera, jag vill göra. Jag orkar inte vänta på att arbetslaget i samlad trupp ska spatsera iväg en ledig eftermiddag (kanske finns en lucka nästa vecka?) och köpa en bok ihop. Greja det bara! Så. Köpte en bok, cyklade tillbaka, slängde i mig en fantastiskt deppig tomatsoppa framför datorn tio minuter innan nästa lektion.

När lektionerna var över var det dags att städa svenskdepån. Ett litet, litet rum till bredden fullt med böcker. I staplar, på hyllor, på längden och på tvären. I ingen ordning alls. Jag och en annan svensklärare skulle städa vår del idag. Han kom inte. Först blev jag arg. Sen ville jag inte att han skulle dyka upp för att jag var arg, och för att det var skönt att få lyfta böcker, slita, svära och härja ifred. Då var jag plötsligt arg på nåt annat och ville inte bli störd. Jag hörde honom gå skrattande förbi rummet och hukade mig, rädd för att han skulle minnas vad han lovat att göra. En liten stund kom en lärarinna förbi och var snäll, hon pratade lite och ställde upp några böcker på en hylla. Jag ville kasta ut henne. Med våld om det skulle behövas. Istället log jag krampaktigt och trummade med fingrarna på en dammig hylla. Tillslut gick hon och jag kunde ägna mig åt att tycka synd om mig själv i dammet en stund till. Det blev en arkeologisk utgrävning; pärmar med centrala prov i svenska, nationella prov sedan min egen gymnasietid, pogo pedagog-diabilder, ljudband, kassettband, riktiga spritstenciler. Tillslut fick jag paniknog och sprang därifrån, lämnade rummet i en enda röra och tog 16:35-tåget hem. Så jag måste ta 6:19 imorgon igen, röja undan bevisen för min bärsärkagång, få alla att gilla mig igen.

Men nu har jag duschat av mig jobbet, skrubbat och peelat bort damm och ångest. Dags för sömn och söta drömmar. Söta saker ska jag däremot inte äta på tusen år. Jag känner mig svullen, kladdig, klibbig. Helgens mat- och sliskintag har inte varit av denna värld. Där är nog den egentliga anledningen till späksessionen i depån gissar jag.

Jahaja. Jag ska sitta och planera lektioner. Vad gör jag istället? En avatar. Stal idén av Frida när jag var inne och gjorde inte alls vad jag borde på facebook. Här kan du också slösa bort din dyrbara tid.