Jag har börjat gå och lägga mig i tid. Runt 22 lägger jag mig, innan 23 släcker jag. Så har jag gjort nästan varje vardagkväll (nåja, inte fredagkvällarna dårå) sedan höstterminen började. Jag struntar i att datanörden sitter uppe och datanördar, jag lägger mig. Är det datanördsmaraton med ytterligare en nörd inblandad har jag öronproppar och sovmask, så seriös är jag. Jag kan inte påstå att jag känner mig så otroligt mycket mer utsövd nu jämfört med förr, men det är en stor mental skillnad. Det är mycket lättare att bortse från trötthetskänslor om man vet att man sovit sina (åtminstone sju) timmar.

Så icke i fredags kväll, på kräftskiva. Mina nya vanor har gjort att min kropp tycker att det är SJUKT SENT efter elva. Så jag satt och fick tröttpanik helt orutinerat vid tolvtiden trots mycket trevligt sällskap. Okej, kanske lite tack vare mycket god mat, men dock. Illa. Pinsamt. Jag ska börja göra som datanörden. Sova en skvätt på fredagseftermiddagar.

Och apropå god mat; det är i stort sett vad helgen har vigts åt. Kräftskiva på fredagen, Hannabesök på lördagen, vilket också innebar en pasta carbonara med extra mycket grädde och bacon och rött vin och en kladdkaka som delades av två personer (en person var Hanna, en annan var jag). På söndagen var det återigen dags för brunch på Gillet, den här gången tillsammans med Snippe, Frida och Berra. Matkoma. Det släppte lagom till middagstid, då blev det capricciosa till middag.

Jag känner mig som en boll. En mjuk boll. En mjuk, trött boll. Och nu är klockan snart elva, dags att släcka. (Mjuk, trött och tråkig boll.)

Idag har jag för övrigt varit i skolan i tolv timmar. Föräldramöte. MMMmmmmmmmmmm.