Det är ju inget jag brukar vilja ropa. Hej, alltså. Innan det är i princip ristat i sten, det jag vill heja om. Nu verkar det som att jag har förhandlat bort en fordonsklass i religion, men jag tänker alltså inte tjoa och tjimma om det riktigt än. Vi får se vad som händer. Lite hänger det på vad som händer med den lärare Sofia vikarierar för, för det är på honom man lagt fordonsklassen. Kommer han tillbaka på heltid blir det antagligen protester, nåt sånt orkar han nog inte med. Kommer han tillbaka på deltid fungerar det nog fint som en jävligt snygg fisk. Vi får se på onsdag. Det känns ju inte alls bra att i princip hoppas på att någon man egentligen gillar inte ska komma tillbaka på heltid, men jag vill ju inte att han ska vara dålig! Jag vill att han i lugn och ro ska blir frisk. Lugn, lugn, ro, ro. Minst 50%  lugn och ro.

Förutom köpslåendet med fordon - en fordonsklass i religion mindre i höst, en barn och fritid (eller var det hotell och restaurang?) i svenska mer i vår - har jag även fått en ihopslagning av den lilla, lilla handelsklassen och industri. Kan bli rätt kul tror jag minsann. Lite mer att bita i än åtta snälla små handelselever.

Det var det om skolan för dagen. Nu hade jag tänkt däcka.

Jo, en sak till. Lite dåligt samvete har jag för att jag är lättad över att (formodligen, förhoppningsvis) blivit av med fordon. Fordonskillar är ju fina, det vet väl jag bättre än någon liksom, jag som bor ihop med den allra finaste fordonskillen.

Klockan är kvart över tio en lördagskväll och jag sitter i sängen och planerar lektioner. Ja, det säger väl ungefär allt.

Snippe röjer omkring i köket och flyttar stereoapparater upp och ner från källaren, snart ska han göra plats för den nya tv-apparaten han ska köpa imorgon antar jag.

Ja.

Jo.

Han ska köpa en ny platt-tv till sovrummet. Det behövs tydligen. En större, dyrare, bättre, flashigare. Den vi har i sovrummet just nu har ju nästan fyllt ett år, herregud, dags att uppdatera.

Själv är jag seg som en kola trots jag har sovit bra. Inga fler vakna ångestnätter trots att schemat om möjligt har blivit ännu sämre. Jag har mejlat, härjat, sprungit upp och ner för trappan till schemaläggare och rektorer, fram och tillbaka till olika kollegor och försökt pussla och i fredags kom jag med ett förslag jag själv tyckte var rätt vettigt. Får se om de tycker samma sak. I vilket fall verkar mitt psyke ha ställt in sig på att jag gjort vad jag kunnat, inget ältande sedan i fredags eftermiddag. Annars är det nog en av mina sämsta egenskaper. Jag gråter sällan över spilld mjölk; går nåt sönder är det sönder, blir nåt stulet är det borta. Jaha. Inte mycket att göra åt, bara att försöka fixa till så bra som möjligt och fortsätta, inte gräma sig. Men att inte veta, det klarar jag inte av. Jag hatar att inte ha koll på min närmsta framtid. Det kan göra mig helt galen. Eller sömnlös, då.

Men seg är jag alltså. Lade mig elva helt frivilligt igår. Sitter och känner mig lite lagom duktig helt utan helgångest just nu. Det måste vara nåt fel. Vitaminbrist.

Jag är fortfarande otroligt nöjd med min nya plats, mitt bås vid fönstret. jag pysslar och grejar och sitter helt hemlig och ospioneringsbar i lugn och ro och trivs. När jag tittar på mitt gamla skrivbord fattar jag inte hur jag klarade av att sitta där, så mycket trivs jag på min nya plats. Ibland krävs inte mycket för att göra igeln nöjd.

Fredagens katalinkväll var som dag om man ska kalla den förra för natt. Som natt och dag alltså. Olika. Det vill säga att den senaste var jättetrevlig. Alla glada, inget klag, mest bara diskussioner och skratt. Ännu ett hack uppåt på nöjdhetsskalan.

Ny mobil har jag också; nu när Snippe har två stycken i-fåner i sin ägo har jag fått ärva hans näst senaste lur. En fiskfjällslikande sak som jag hittills kommer väldigt bra överens med.

Men nöjdast av allt blev jag i fredags. Sofia kom tillbaka till skolan som vikarie för en lärare! Halleluja! Det känns inte bra att läraren hon vickar för är sjuk, jag vill inte alls att han ska vara borta, men ska man sätta in en vikarie är det här världens bästa lösning. Linlugg och Sotlugg på banan igen.

En av lärarna i mitt arbetsrum har gått i pension. Hon lovade mig sin plats i arv, och kvick som en vessla har jag flyttat mina saker till hennes gamla plats idag. Hyllor! Fönster! Inte ryggen mot dörren!

En ny era har börjat. Eran där jag inte får nackspärr av nyfikenhet så fort någon kommer in i arbetsrummet. Eran där jag inte behöver minimera internetsidor så fort nån obehörig närmar sig i kopieringsrummet. Ett helt eget litet privat bås! Kontorslycka av stora mått!

Det har varit några möten i vanlig ordning, annars är flytten det jag har ägnat mig åt. Det handlar om att bära saker ungefär tre meter, men det har tagit mig hela dagen. Nu är jag helt slut. Jag ska läsa serietidning tills jag slocknar, approximativt sju minuter efter att jag lagt mig tillrätta med huvudet på kudden.

Idag är sista semesterdagen. Imorgon börjar jag i skolan igen. Jag känner mig ganska beredd. Tror jag. En bra sak är även att jag längtar lite efter mina elever. Eller längtar kanske är fel ord, men jag ser fram emot att träffa dem. Det ska bli roligt! Jag har drömt ännu en dröm om skolan förresten, men den här var positiv. Jag blev räddad från diverse obehagligheter, läskiga människor och dryga situationer av mina fina disciplar. En bra dröm att lägga i vågskålen som motvikt till den förra skoldrömmen.

Jag skulle kunna vara ledig i åtta veckor till, jag skulle väl inte klaga om jag blev erbjuden ytterligare ett sommarlov, men nu är det så att terminen börjar imorgon. Dags alltså att köpa bänkpapper, höstjacka, nya jeans (Crocker, Levi’s är för dyrt) pennor, sudd, pennskrin och block.

(Jag ska faktiskt köpa mig en ny skolväska. Jag köpte en helsvart men ångrade mig och gick tillbaka för att köpa den jag egentligen ville ha. Då hade den sista av den modellen just sålts. Och bara för att de var så himla trevliga inne på affären hade jag inte hjärta att lämna tillbaka den svarta och gå till den andra friluftsbutiken i stan där jag vet att väskan med röda detaljer finns. Nej. Jag beställde en istället. Om två till fjorton dagar ringer de mig. Å. Jag är så töntigt snäll och lättpåverkad ibland.)

Jag har haft ett bra sommarlov. Mycket. USA går ju inte av för hackor, det var en semester i en klass för sig liksom, men jag har gjort en massa andra semestrigheter också. Gjort tillräckligt många bra somrigheter för att det ska kännas som att hösten kan få komma så smått. Snart. Jag har träffat en massa bra vänner på olika ställen. Fikat, grillat, hälsat på, gått ut på lokal med. Jag har badat, cyklat omkring, gått på loppmarknad, åkt till Stockholm bara för att spankulera med Snippe, löst korsord på gräsmattan, hälsat på farmor, firat födelsedagsbarn. Tagit det lugnt.

Många sommarstugor har det blivit också. Sommarstugan verkar vara det nya svarta. Midsommar firades till exempel i stugan hos Fia och Mange, den som blir finare för varje gång man är där.

Sen har vi varit stugsittare i Dalarna hos Daniel och Lina, där jag träffade Mira för andra gången, nu har hon varit utanför magen ungefär lika länge som hon var inuti den. Hon var större. Och inte lika trött som första gången. På som fan snarare. Brorsan Lukas gick inte av för hackor heller. Och Dalarna var fint. Heja Sverige liksom. Blå himmel, gärdesgårdar, blommor längs vägkanten, åkrar och ängar. Kor som betade av det gröna gräset och gul sol som sken på dem. (Och regn. Men då satt vi inne och åt så att min mage stod i fyra hörn, så det gjorde inget.)

Jag har förlorat mina eventuella sommarlekar med Maja till stugan Stenkullen. Istället för att se den som en konkurrent kanske jag ska betrakta den som en anledning att skaffa körkort så jag kan ta mig ut dit och våldgästa helt på eget bevåg.

Senaste stugan vi besökte ägs av Manne och Sara, där åt vi kräftor i lördags. Jag åt en halv västerbottenpaj. Snippe åt tre kilo kräftor, minst. Och jag blev sugen på att spätta bort en massa sten. Jag tror att det är lite av min grej, det där att fixa med stugor.

Det verkar helt enkelt som att stuga är nåt man ska ha. Ska skriva ner det på önskelistan.

...kanske hinner gnaga ner mina. När jag ändå var i farten och bokade diverse renoveringsprojekt för mig själv tänkte jag att det kunde vara dags att gå till tandläkaren. Jag tror det var omkring två år sedan. Först fick jag sitta drygt tio minuter i telefonkö. Sen fick jag en utskällning för att jag inte var kund hos folktandvården sedan tidigare. (Fast det är jag. Det var bara ännu längre än två år sedan). Sen fick jag en tid. I november.

Häromveckan färgade jag ögonfransarna och ögonbrynen. Fick ögonbrynen vaxade också, ritsch! sa det så var det kirrat. Jag har stavat på morgnarna, jag har cyklat, jag har gått på core (där det alltså spelas Take That som sista låt och jag ligger utmattad och gråtnära på en svettig matta när ljuset släcks) jag har fått ett styrketräningsprogram för benen som gör att jag går som en gammal tant dagen efter jag kört det. Jag har testat mina dermalogicakrämer med gott resultat. Jag har köpt hårfärg och ska lura Snippe att det är en rolig sak att hjälpa mig att färga håret. Idag fick jag (äh, vadå fick, jag betalade dyra pengar) massage för min stackars rygg som har känts som ett blåmärke, en enda muskel med träningsvärk, ett bygge som knakar när man ruskar på det, efter en sömnlös natt med schemavåndande, träning och allmänt mycket fläng (och nu sitter jag här alldeles mosig. Jag kommer att sova som en björn i ide inatt). På lördag ska jag utnyttja ett presentkort  på hårbottenmassage och hårinpackning jag fick av Snippe i julklapp.

I skick som ny. Snart så.

När vi var på Frifot igår (Som för övrigt var mycket, mycket bra. Mycket bra.) så fick jag bita ihop för att inte bli mer än bara tårögd.

När jag kom hem och suckande gick med på att se en komedi om ett par och en hund (jag var inte upplagd efter min musikupplevelse...) så slutade det hela med att det rann stora blöta tårar längs igelkinderna. Hunden blev gammal och dog av ålder efter ett lyckligt liv. Men den dog! Jag var tvungen att smita in på toa och snofsa till mig innan jag slet åt mig Assar, stoppade nosen i gråpälsen och vinkade sällskapet adjö.

Och när jag har kört valfritt träningspass och det är läge för nedvarvning och stretch, ja då är det så nära, så nära att tårarna kommer. Kroppen blir till gele, nära flytande form. Idag till Take That liksom. Jag menar vafan. Vad är det som händer.

Snippe åkte till jobbet för en kvart sedan. Det är min sista semesterdag, men jag steg upp samtidigt som han. Jag tränar lite på att stiga upp i tid. Det känns jobbigt. Risk för träningsvärk.