Jag fick farmor att anmäla sig till en akvarellkurs hon också.

(Ja, jag har alltså varit på besök i Hudiksvall i tre dagar. Lagat mat, promenerat i regn, sjungit med i låtar högt, högt eftersom jag var ensam i hela Hudik, åtminstone ensam utomhus, tittat på tv, ätit lite färre kakor än vanligt, ätit mer halstabletter än vanligt, sovit i ett annat rum än vanligt (eftersom pappa och Snippe också var där), tvingat pappa att färga mitt hår (med mycket godkänt resultat får jag lov att säga med facit på huvud) och bakat scones. Typ det har jag gjort.)

Jag har fått hem min akvarellmålarbok, inga dyra krämer. Boken skickades med miljöfrakt, det vill säga extra långsamt. Krämerna skulle skickas iväg samma dag de beställdes.

Nåväl.

Jag får måla i min ensamhet; hyra en vindsvåning (alternatvit fuktskadad källare), måla fantastiska alster som jag aldrig kommer att våga ställa ut eftersom min förskräckliga hy kommer att avskräcka folk, ingen kommer att våga närma sig mig och jag kommer att isoleras, för var år som går kommer ensamheten leda till ökat vansinne, det kommer att tära på min själ, gnaga bort bit för bit av mitt jag.

Men efter min död kommer jag att hyllas. Vänta bara!

Jag har shoppat på nätet. Dyra krämer, mitt beroende kvarstår. För att väga upp ytligheten shoppade jag lite annat också; jag anmälde mig till en akvarellmålningskurs och beställde kursboken i förväg. Nu ska jag bara se till att plocka fram alla färger, penslar och akvarellblock. Damma av dem och mig själv lite... Sen är det bara att sätta på sig den storblommiga tunikan, sätta upp håret i en slarvig knut, pryda sig i de afrikanska träörhängena med djurmotiv och klingande silverarmband på båda handlederna, så är man igång. (Nästan så att man kan skippa det här med att måla då liksom. Vi får se. Ångerrätten gäller tills det är tio dagar kvar innan kursen börjar.)

I övrigt så har jag haft en perfekt semesterdag. Vi gick upp, tog en (visserligen något försenad och sedan förkortad) promenad, åkte tåg till Stockholm, badade på Långholmen, promenerade därifrån och mötte Eva, Peter och sedan Patrik inom loppet av fem minuter i samma park, hälsade på Linda som jobbade, köpte god sallad, tog tåget hem, jag tränade och sedan mötte vi upp Frida och Berra på taket och åt god mat och drack ljusgul öl till solen behagade försvinna alldeles. När vi kom hem låg gråkatten och väntade på oss på tröskeln.

Fint!

Snippe är ledsen över att vi är hemma. Han vill tillbaka. Tillbaka till stället där allt är stort, stort och mycket och många. Jag förstår honom, jag hade gärna stannat minst lika länge till. Lätt!

Men nu är vi hemma och det är precis lika bra fast på ett annat sätt. Jag gillar det lilla, det vanliga, det välbekanta. Jag gillar att promenera till Gamla Uppsala för tusende gången i livet, jag gillar att se vilka blommor som blommar just nu, känna att det nästan doftar honung från dikena. Jag gillar att stan nästan är folktom. Jag gillar att ha sovmorgon, jag gillar nästan att det är halvmulet, för då behöver man inte ha ångest över att hinna till en strand fortast möjligt, plötsligt har man en massa andra alternativ att fylla dagen med.

Fast okej. Det kan få vara sol varannan dag.

Hemma har jag ägnat mig åt terapiverksamhet. Inpackat solslitshåret, filat sandpappersfötterna, rakat stickbenen, asiktsmaskat flottansiktet. Jag har läst ut en bok, legat på spikmattan (som jag för övrigt inte tror botar fibromyalgi, migrän, AIDS, naturkatastrofer eller annan valfri hemskhet vilket DN verkar tro att användarna tror att den gör. Däremot vet jag att jag blir fantastiskt avslappnad av den. Somnar inom tio minuter varenda gång, oavsett tid på dygnet eller hur pigg jag än är. Fast läser man noga är det väl marknadsföringen DN är skeptisk till, och det kan jag förstå.) med Assar på magen, tittat på film, hunnit träna både styrka och kondition, suttit på balkongen och druckit vin med vänner, plockat med djungeln (först ser jag en bladlus. Sen ett brunt blad, sen en utblommad krasse, sen några löss till... Sen upptäcker jag att jag har stått där i nästan en timme och är helt glad. Äkta blomnörd. (Snippe gnällde nyss över att jag "bara tagit blombilder i USA")).

Jag gillar det här livet. Det lilla semesterlivet.

På våren är det popplar som gör mig lycklig. Innan vi åkte iväg var jag lite ledsen över att schersminerna precis börjat blomma, tänkte att de skulle hinna blomma ut innan vi kom hem; det stack lite. Men allra, allra mest oroade jag mig för att jag skulle missa lindarna. Mina allra lyckligaste soch somrigaste doft. 

Vi hann hem i tid.

Det växer en jättelind precis utanför vår balkong, dörrarna står på vid gavel, det doftar lindblom in till mig i soffan och jag hör svalorna svirra. Åh. Ett underträd.

Vi tog bilder på den där resan vi just kommit hem från. Sammanlagt är det nästan 6000 bilder. Med det i åtanke kanske det är lite lättare att inte hata mig för att jag lägger upp så många från ett och samma ställe. Salvation Mountain heter denna konstiga, konstiga plats. Det var hett hett hett. Öken runtomkring den nedlagda flygbasen. Sand och sprakande färger. Slab City ligger precis utanför, där bor alla i husvagnar.

(Slab City och konstiga berget finns förresten med i filmen Into the Wild. Kolla längst ner om ni vill.)

Så. Här kommer bilder därifrån. Det kommer fler sen. På andra saker.

Hemkommen.

Det är lite svårt att hänga med i svängarna; nyss var jag i Amerikat, där det hände nåt mest hela tiden, nu är jag hemma i mitt trygga bo där det mest spännande som hänt idag är en promenad till Gamla Uppsala.

Jag ska skriva mer om resan imorgon. Just nu är jag för matt och det skulle vara svårt att skriva nåt vettigt. Alla bilder är i en annan dator dessutom, så imorgon it is.

Idag däremot har min avgiftning börjat. Jag har gått upp drygt tre kilo på tre veckor. Egentligen känns det som mer; jag måste ha förlorat i muskler men vunnit i fett om man säger så. Jag känner mig svullen på utsidan och liksom oljad och sockrad på insidan. Så idag började den. Avgiftningen. Trots att det är söndag. Inget godis. Inget friterat. Inget flottigt. Ingenting utom nyttigheter. En hel dag har jag klarat. 29 to go.

Söndagssåkallatgodis....

Det bidde ingen björnblogg. Heller inget från Dödsdalen. Eller Venedig, jag menar Venice. Eller Hollywood för den delen (jag menar, Michaelhysteri, världens mest lyckade pubrundekväll, Mel's Diner två gånger samma dag....).

Men det ska bli. Sen. Hemma. Jag har en massa sparade blogginlägg nedskrivna. Eller, fan också, jag inser just i skrivande stund att jag tömde min väska på kvitton nyss, ett av dessa fungerade även som min komihåglista. Jag hade en massa sparade blogginlägg.

Jag får rota.

Ikväll är sista kvällen. Cirkeln är sluten. vi är tillbaka på samma hotell som vi bodde på första natten. Jag har köpt en extra körsbärsprickig väska för 25 dollar vid stranden idag, där har jag slängt ner alla mina inköp (en bandlös bh, ett gäng clear eyes-förpackningar, en träningsboll, två par converseskor, ett krucifix, en ganeshastaty och en guldbuddha för att nämna några få saker.) Det känns trist. Inte att ha en körsbärsväska, det känns bra, men att vår road trip är över. Det här har varit min bästa semester ever, lätt. Lätt.

Sista dagen på stranden, sista badet i havet, sista hotellrummet. Sista dollarna spenderade. Sista burgaren på väldigt, väldigt länge. (Nu stundar diettider. Sockerfri månad, minst.)

Det har varit så mycket att se, att uppleva, att förundras, underhållas och förskräckas över att det är svårt att greppa. Jag kommer att få panik om nån frågar hur det var, för hur ska man kunne berätta allt? "Bra"?

Jag önskar att vi hade ytterligare tre veckor kvar...