Vi hade tänkt åka till Stockholm och sightsea.

Vi gjorde inte det.

Jag tvättade åtta maskiner tvätt samtidigt som jag städade förrådet. Jag bar ut saker, gick igenom dem, packade om, sorterade bort, la i olika återvinningshögar, märkte upp lådor och packade in det som skulle vara kvar igen. Det tog timmar. Jag svettades floder och när jag snöt mig efteråt blev pappret svart.

Under tiden jag roade mig i källaren åkte Snippe iväg för att hjälpa sin mamma med en krånglande tv och passade på att panta burkar och återvinna glas. Kassarna gick sönder, glassplitter överallt och en argsint Snippe. (Jag hade faktiskt kört ut honom från källaren i förebyggande syfte. Jag såg tecknen redan innan.)

När han kom tillbaka packade vi bilen full, åkte till återvinningsstationen och blev av med en massa bråte och dåligt samvete. Nu har jag till exempel lämnat kläder till Erikshjälpen, vissa tröjor är inne på sin andra, möjligen även tredje tur i second hand-dansen. Även farfars fjällvandringsryggsäck fick återvinnas. Det tog emot. Han var så snäll som lät mig få den den gången jag skulle fjällvandra i nian, jag tror det gjorde lite ont i friluftshjärtat på honom den gången. Och nu fick den sin grav i metallcontainern. Sorgligt. Men den är så åbäkig och har använts högst en gång sedan dess. Den är större än vad jag är, i princip. Det gick inte att motivera varför den skulle få ta upp en hel hylla på egen hand längre. Usch. Jag blir så nostalgisk när det gäller att slänga saker.

Efter hemkomsten blev det källargym; premiär för mig. Jag trode att jag skulle få klaustrofobi och deppångest, men blev istället aspeppad och glad. Tränade nästan dubbelt så länge som jag hade tänkt. Kunde jag aldrig ha gissat. Källargym med lösa vikter och betonggolv målat med flingfärg är tydligen min grej. Och bollen! Pilatesbollen! Hittade finfina övningar på nätet till den.  Min boll är blå. Undrar var jag kan hitta en piffig blå kroppsstrumpa nu bara.

Middagen blev hämtindiskt och så kom världens snällaste mamma förbi med hembakt bröd och hallon. Frukosten är inte bara räddad, den kommer att bli fantastisk.

Kvällen fortsatte sedan på det inarbetade spåret. Jag gick loss på balkongen, dödade löss och plockade utblommade blomor och gulnade löv tills händerna var svartgröna och alldeles smetiga och kletiga av luslik. Snippe hade ledsnat på mina överfulla lådor där jag sparar sånt som är bra att ha, så det vara bara att gå igenom allt för att se om något kanske inte längre var så bra att ha.

Ungefär tre fjärdedelar var helt onödigt att ha.

Och så återstod så bara mitt allra, allra roligaste. Det är så man börjar gråta.

Men nu är den över, effektiviteten. Nu är det sömn. Och sen träningsvärk, för jag glömde stretcha insåg jag precis. Fan å.