Snippe hörde att det började ylas ute på gården. Assars nemesis, fetkatten utan svans, var där. De kurade på varsin sida om en bil och sjöng hotsånger för varandra.

Jag skyndade ut, barfota, plockade upp Assar i famnen och tillsammans jagade vi bort fetkatten utan svans. Jag sprang med Assar tryckt emot mig i högsta hugg, vi stannade när vi kom ut på Linnégatan och fräste gemensamt åt utbölingen som gallopperade bort och dök in under planket som gränsar mot Linnéträdgården.

När vi kom upp till lägenheten spann och fräste Assar samtidigt. Han fick lite skinka och nu ligger han och snusar på sängen. Jag tror att han är nöjd med samarbetet.

Jag fick farmor att anmäla sig till en akvarellkurs hon också.

(Ja, jag har alltså varit på besök i Hudiksvall i tre dagar. Lagat mat, promenerat i regn, sjungit med i låtar högt, högt eftersom jag var ensam i hela Hudik, åtminstone ensam utomhus, tittat på tv, ätit lite färre kakor än vanligt, ätit mer halstabletter än vanligt, sovit i ett annat rum än vanligt (eftersom pappa och Snippe också var där), tvingat pappa att färga mitt hår (med mycket godkänt resultat får jag lov att säga med facit på huvud) och bakat scones. Typ det har jag gjort.)

Jag har fått hem min akvarellmålarbok, inga dyra krämer. Boken skickades med miljöfrakt, det vill säga extra långsamt. Krämerna skulle skickas iväg samma dag de beställdes.

Nåväl.

Jag får måla i min ensamhet; hyra en vindsvåning (alternatvit fuktskadad källare), måla fantastiska alster som jag aldrig kommer att våga ställa ut eftersom min förskräckliga hy kommer att avskräcka folk, ingen kommer att våga närma sig mig och jag kommer att isoleras, för var år som går kommer ensamheten leda till ökat vansinne, det kommer att tära på min själ, gnaga bort bit för bit av mitt jag.

Men efter min död kommer jag att hyllas. Vänta bara!