Snippe är ledsen över att vi är hemma. Han vill tillbaka. Tillbaka till stället där allt är stort, stort och mycket och många. Jag förstår honom, jag hade gärna stannat minst lika länge till. Lätt!

Men nu är vi hemma och det är precis lika bra fast på ett annat sätt. Jag gillar det lilla, det vanliga, det välbekanta. Jag gillar att promenera till Gamla Uppsala för tusende gången i livet, jag gillar att se vilka blommor som blommar just nu, känna att det nästan doftar honung från dikena. Jag gillar att stan nästan är folktom. Jag gillar att ha sovmorgon, jag gillar nästan att det är halvmulet, för då behöver man inte ha ångest över att hinna till en strand fortast möjligt, plötsligt har man en massa andra alternativ att fylla dagen med.

Fast okej. Det kan få vara sol varannan dag.

Hemma har jag ägnat mig åt terapiverksamhet. Inpackat solslitshåret, filat sandpappersfötterna, rakat stickbenen, asiktsmaskat flottansiktet. Jag har läst ut en bok, legat på spikmattan (som jag för övrigt inte tror botar fibromyalgi, migrän, AIDS, naturkatastrofer eller annan valfri hemskhet vilket DN verkar tro att användarna tror att den gör. Däremot vet jag att jag blir fantastiskt avslappnad av den. Somnar inom tio minuter varenda gång, oavsett tid på dygnet eller hur pigg jag än är. Fast läser man noga är det väl marknadsföringen DN är skeptisk till, och det kan jag förstå.) med Assar på magen, tittat på film, hunnit träna både styrka och kondition, suttit på balkongen och druckit vin med vänner, plockat med djungeln (först ser jag en bladlus. Sen ett brunt blad, sen en utblommad krasse, sen några löss till... Sen upptäcker jag att jag har stått där i nästan en timme och är helt glad. Äkta blomnörd. (Snippe gnällde nyss över att jag "bara tagit blombilder i USA")).

Jag gillar det här livet. Det lilla semesterlivet.

På våren är det popplar som gör mig lycklig. Innan vi åkte iväg var jag lite ledsen över att schersminerna precis börjat blomma, tänkte att de skulle hinna blomma ut innan vi kom hem; det stack lite. Men allra, allra mest oroade jag mig för att jag skulle missa lindarna. Mina allra lyckligaste soch somrigaste doft. 

Vi hann hem i tid.

Det växer en jättelind precis utanför vår balkong, dörrarna står på vid gavel, det doftar lindblom in till mig i soffan och jag hör svalorna svirra. Åh. Ett underträd.

Vi tog bilder på den där resan vi just kommit hem från. Sammanlagt är det nästan 6000 bilder. Med det i åtanke kanske det är lite lättare att inte hata mig för att jag lägger upp så många från ett och samma ställe. Salvation Mountain heter denna konstiga, konstiga plats. Det var hett hett hett. Öken runtomkring den nedlagda flygbasen. Sand och sprakande färger. Slab City ligger precis utanför, där bor alla i husvagnar.

(Slab City och konstiga berget finns förresten med i filmen Into the Wild. Kolla längst ner om ni vill.)

Så. Här kommer bilder därifrån. Det kommer fler sen. På andra saker.