Well if you ever plan to motor west,
just take my way that's the highway that's the best. 
Get your kicks on Route 66

Well it winds from Chicago to L.A 
More than 2000 miles all the way. 
Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma City looks oh so pretty,
you'll see Amarillo and Gallup, New Mexico,
Flagstaff, Arizona don't forget Winona,
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, 
and go take that California trip. Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma city looks oh so pretty, You'll see Amarillo and Gallup, New Mexico, Flagstaff, Arizona don't forget Winona 
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, and go take that California trip 
Get your kicks on Route 66.

Japp, där åkte vi igår och idag. Flagstaff, Arizona, där var vi bosatta en natt.  (Bilden har jag tjuvat av Frida, jag han inte slänga upp min kamera i tid.) Det känns lite fånigt roligt att ha åkt där, nu kan jag pricka av det och sjunga med i låten med lite starkare röst än tidigare.

Ikväll var kvällen då jag skulle blogga ikapp. Nu skulle jag skriva om allt som hänt, om vad jag sett och upplevt och hela kitet. (Man ser så mycket att det är svårt att ta in. Och nästan allt är stort och mycket. Det blir som på låtsas.)

Men nej. Nätet vill inte leka med mig ikväll. Jag har försökt lägga upp en bild i trettio, fyrtio minuter nu tror jag. En bild. Av 54. 

Nu är vi i alla fall i Yuma, igår var vi och gick i Grand Canyon. Det var 8,5 timmars vandring, och med vissa inslag av dramatik. Efter halva tiden sa det pang i mitt huvud och allt blev, inte svart, utan vitt.  Det ringde i öronen och jag kunde knappt gå. Total överhettning. Jag fick sitta ner i nån minut och gå några meter, sitta ner, gå lite till... Vid ett tillfälle tänkte jag "jaha, vad är det här? Ska jag kollapsa nu?"

Men som av ett under dök det upp en oas mitt i stenöknen, en bäck i skugga. Doktor Frida hjälpte till att kyla ner mig, lite vila på det och sen fungerade det att vandra på i fyra timmar till. jag har funderat på om jag borde tycka att det var läskigare än vad jag känner just nu, jag liksom bara släppte det. Är det en bra eller dålig sak?

I vilket fall så är det nog lite nyttigt att inse hur liten man är. Och hur stor resten av världen är. Fyra små turister i Grand Canyon, i stekande sol. Man blir lite ödmjuk. 

Men jag skulle göra om det, lätt. Om ett tag. Sen. Det var höga klippor och djupa dalar, korpar som svävade ovanför oss, kaktusar, ödlor och världens fräckaste jordekorrar. En bet sönder vår påse med cashewnötter och stal typ hälften. Det var intryck. Scenic views som det heter over here.

(Fast faktiskt. Jag gillar Abiskofjällen lite mer. Om man ska jämföra. Extra bonus är ju dessutom att man aldrig någonsin på något sätt kan riskera att bli uttorkad.)