Det gick bra att köra. I princip i alla fall. (Tycker jag nu innan jag sett klippen på youtube alltså. Skräck!)

Vi fick stående ovationer minsann, jag får väl försöka minnas det och glömma att vi missade ett oh-oh-oh helt och hållet och antagligen stod och såg livrädda ut under tiden... Oh, well, det blir ett nytt tillfälle på torsdag, då inför tvåor och ettor. treorna går ju ut, så de kan inte komma tillbaka och mobbas, det är alltså på torsdag det gäller! Två år!

När vi uppträtt och efter att jag hjälpt till att plocka undan efter studentlunchen var jag helt slut. Mos! Sirapstankar, vindögsblickar.

Drack kaffe och utvärderade med Sofia och Ann-Sofie, klickade lite håglöst på tangentbordet och tog sen tåget hem. Köpte en spikmatta på vägen. (Blev så inspirerad av att snigeln och hennes syster fick såna i present så jag blev tvungen att ha en egen kände jag).

Testade på en gång jag kom hem och somnade, trots att Assar pep om att han var understimulerad och misskött. Efter att jag vaknat har jag varit ännu mera mosig. Undrar just vad jag har frigjort för ämnen och processer i kroppen...

Släpade mig ner på stan, köpte en linssoppa-to-go på Cappucino och hyrde film. Nu ska jag ta en dusch och slipa kroppen med sandstone, världens bästa scrubtvål som Alexandra tipsat mig om. Köpte en ny igår.

Gissar att jag kommer att däcka inom några minuter efter att jag bäddat ner mig.

Spikmatta. 6000 piggar som ser ut som näckrosor.

Sandsten. Fast min har sand i hela sig. Slipar fint och luktar citron.

Från topp till tå:

Svart hatt

Svart tröja

Svart kjol

Svarta strumpbyxor

Svarta stilettklackar

Och så röda naglar, rött läppstift och vit käpp på det.

Jag börjar känna mig lite lätt nervös nu.

Det var en underdrift.

Både stämman och dansen satt idag i alla fall. Vi skippar det där med att börja brinna, det kändes onödigt (vi är ju så heta ändå. Eh).

För ganske exakt ett år sedan var det trettioårsfest med tema, den här gången är det självaste snigeln som fyller samma imponerande summa år.

Dags att åka!

Jaha. Nu har jag och Snippe suttit framför varsin dator i några timmar. Med vad kan man avsluta en särdeles spännande fredagskväll som sätter guldkant på det hela?

Jo, genom att vika tvätt. Mitt allra, allra roligaste. Klockan är snart ett på natten och jag ska sätta mig och vika tvätt. Hej roligt liv.

Såhär glad var jag senast jag sysslade med garderobsordnande:

Giporna, de giporna...

 Se vilka gråtblanka ögon.

Jag skrev ju om kören förr. Nu har vi kommit igenom låten, flera gånger tillochmed. Klappar i sticket och hela kitet. Men jävlar vad illa det kommer att låta. Hahaha! Gaaaah, ångest. Jag pendlar mellan förtjusning och skräck. Det är kanske det som just är skräckblandad förtjusning. Ja. Fast med stänk av ren panik.

Det här med att lära lärare. Sju personer som alla är vana att vara i centrum, att ge instruktioner, att komma med förslag. Och helt ovana vid att själva lära verkar det ibland. Det skrattas, flamsas, glöms bort, görs om, missförstås... En del av dem skulle aldrig godkänna att elever betedde sig på samma sätt. Jag är visserligen en av alla som skrattar, oja, för hysteriskt roligt är det verkligen, men lite mer ångestladdade blir mina skratt för varje gång nu.

(För övrigt; när vi var på Åland med en klass nyligen så skulle vi leka lekar. Det var elever som instruerade. Vem behövde höra instruktionerna tre gånger och sen ytterligare en gång till? Jo, den mesta läraren av alla. Symptomatiskt.)

Ångest. Två kan inte hålla takten utan börjar sjunga på fel ställe och en sjunger tusen gånger starkare än alla andra. Och jag hittar inte min stämma utan flyter in i grannarnas om jag inte är på helspänn.

Men det är inte nog med att vi sjunger. Nej, nej. Vi ska dansa också. Fatta. I högklackat. Och hatt.

Har jag berättat när det är tänkt att vi ska framföra detta fantastiska nummer?

På treornas avslutningslunch. Inför trehundra pers.

Vad har jag gett mig in på? Hahaha, herregud.

Vad är grejen med det?

Varför tar man så mycket av allt? Och just av allt? Allt! "Hm, den här osten kanske man också måste testa? Gubbröra... jag har för mig att det är jätteäckligt, men jag kan ju ha ändrat mig? Åh! Lax! Och korv! Och oliver! Revbensspjäll! Potatis, potatis!" och så vidare i all oändlighet.

Sen när man har sitt matberg på plats så äter man som om man aldrig sett mat förr. Fort ska det gå, annars kanske nån kommer och stjäl ens tallrik!? (För det är ju inte så att man kan hämta en ny. Och ännu en. Och så en till. Justja, sen är det ju ost och kex också. Innan efterrätterna alltså.)

Kasta i sig är bästa taktiken, för då hinner man inte känna att man är mätt, och då hinner man pressa i sig några kilo till. Mest ätet vinner.

Buffébeteende, tur och retur.

Jag dör. Jag dör motsatsen till svältdöden.

Det skulle börja måndag efter klockan 12. Det Nya Livet. Stressfritt, betygsatt, underbart, fantastiskt.

Jag har stressat mer än nånsin känns det som. Inte haft tid till någon typ av egen tid. Alls. Det har varit betyg, det har varit bröllop, farmorbesök, kusinfika, körövning... Mycket roligt men mycket tidskrävande.

Och så fortsätter det. Imorgon ska jag till Eckerö med en klass som går ut nu i vår. Återkommer på torsdag. Då jävlar! Då är det NYTT.

Jo. Troligt. Då är det tvättid, övning inför avslutningslunch, träning och sömn. Sen skoldag, övning med kören, träning. Sen Trollhättan över helgen.

Alltså, allt är ju kul, särskilt kanske det sistnämnda (och förutom det förstnämnda) men jag behöver ju sitta still nån gång. Göra ingenting. Träffa ingen och prata om inget. Hålla käft, läsa bok, äta jordgubbar och inget mer.