Här är vi nu. Efter en flygresa med ett bolag som inspirerats av Ryan Air och en natt med konstiga drömmar till luftkonditioneringens surr.

Allt är ännu lite, lite overkligt.

Om en timme (senast) ska vi vara utcheckade och på väg mot Monterey.

Vaknade med huvudvärk som om jag hade medverkat i festligheter utan dess like imorse, men två ipren och en bagel with everything, en fruit cup och medium coffee (som nästan, nästan inte var för svagt) på Abbot's habit, (ni uppsalabor kan tänka på Hugos kafé fast  liksom i L A) där det spelades Beatles för hela slanten mår jag fint som vore jag en fisk. En glad lax.

Nu bär det iväg på äventyr. Vänta bara!

Om någon undrar så har vi anställt allt som allt sex stycken kattvakter. Men jag har ändå lite ont i hjärtat av att jag inte kan packa ner Assar i väskan. Tre veckor utan knäppkatten, det känns svårt. Nu ligger han i kanelbullestil bredvid mig.

Jag ska stoppa näsan i gråpälsen snart. Innan dess bjuder jag på en bild.

När Assar tycker att vädret är deppigt eller när han bara har tröttnat på hela ute-dealen så lägger han sig på grannarnas balkong. Det är hoppavstånd till den. Men inte vartsomhelst på balkongen. Inte på en stol, inte på bordet, inte på golvet.  Nej, i en kruka. I en kruka med en stor gran i. Där bor han om dagarna. Ibland ser inte granntanten att han ligger där, och då råkar hon vissa gånger även vattna honom. Då kommer han inte tillbaka på några dagar. Fast sen ligger han där och glor igen. Som att han äger precis hela gården.

Jaha, vad gloru på?

Jag och katten ligger nedbäddade, Snippe stökar fortfarande i vardagsrummet. En koltrast sjunger utanför fönstret, precis som det ska vara en midsommarafton.

Men fokus har liksom legat nån annanstans idag. För imorgon åker vi till USA. Los Angeles för att vara exakt. Tre veckors roadtrip följer sedan, inte helt illa. Frida hämtar upp oss imorgon, Berra, vår reseledare, är redan där.

Ipoden är nypåfylld. Att nedanstående grupp står för ungefär av hälften av innehållet är väl inte helt oväntat.

Jag gick längs gågatan och blev påhoppad av en greenpeacekille som ville att jag skulle bli medlem. Jag förklarade att jag redan skänker bort en massa hundralappar till flera välgörenhetsföreningar varje månad och att jag känner att jag inte riktigt har råd med fler just nu, men att jag gillar deras arbete. Jag förberedde mig på en förebrående min, eftersom jag var ytterligare en besvikelse. Men han verkade acceptera mitt argument och sa  överlyckligt "och du gillar Kiss också!"

Jag har en Ace-knapp på jackan. (En annan än den på bilden till höger, en sommarjackeknapp!) (Och en Zeppelin-knapp, men det verkade ointressant.)

Sen var det kört. Han pratade om Ace, konserter, hemsidor, skivor, allt, allt, och var så himla glad! Haha, gulle! När vi hade pratat klart och han skulle joina sin stackars partner som hade fått jaga helt på egen hand en lång stund så tog han i hand och tyckte att det hade varit himla roligt att träffas.

Sen dess har jag lett fast jag har huvudvärk.

Nu är det lov. Hela dagen har jag sorterat, häftat, hålslagit, pärmat. Slängt, skrivit ut, satt upp, torkat av, ordnat. Sagt hejdå.

Jag gillar inte att säga hejdå. Det gör mig melankolisk. Jag gillar heller inte att vara i skolan utan elever, det är faktiskt helt värdelöst. Tomt och spöklikt. Meningslöst liksom. Nu känner jag mig förberedd inför hösten, inga lösa trådar som ska tråcklas fast innan de kommer tillbaka, allt är i ordning. Så nu får det vara nog. Jag åker inte dit imorgon.

Det som är allra jobbigast med det här terminsslutet, det som är så drygt att jag knappt orkar tänka på det, faktiskt, i själva verket finns det inget knappt, jag ORKAR inte tänka på det (utom precis just nu), det är att Sofia inte jobbar kvar nästa termin. Jag har inte skrivit så mycket om henne, men hon är min bättre hälft på skolan.

Vi är ju fjortisarna, vi är Sotlugg och Linlugg. Vi åker tåg tillsammans, vi dricker kaffe tillsammans, vi äter lunch tillsammans och vi sveper katalinöl tillsammans. Hon är så otroligt stabil. Kunnig och cool. Snäll och jävligt rolig. Hon är den jag pratar med jämt och hela tiden.

Hon skulle få vara kvar, men av olyckliga, jävligt irriterande omständigheter så går inte det längre. Det kom så himla plötsligt att jag nog befinner mig i chocktillstånd. Det, eller förnekelsestadiet (jag hoppas dessutom fortfarande på ett mirakel). Och det sätter en himla ful sorgkant på sommarlovet och min tillsvidareanställning, två egentligen fina, fina saker.

Jag vill inte tänka på hur tråkigt det kommer att vara att dricka kaffe nästa termin. Och ensamt.

Jag drömde att jag fick barn. Ett väldigt litet, snällt barn. Det skrek till exempel inte, utan låg och tittade med stora ögon och var litet. Jag kunde visa upp det för folk, och det sov mest. Jag hade knappt hunnit se gravid ut.

Sen visade det sig att mitt barn var en kattunge. Fast pälsen var orange, och därför var det ändå uppenbart vem som var pappan.

Nu sitter jag här i tystnaden. Det känns helt fel. Skolan ska inte vara tyst. Nyss var det fullt av liv, folk överallt, skratt, sång, kramar (och ok, lite fylla, lite härj, lite oväsen). Nu har de sprungit ut, tagits emot av släkten, gått på sina släp och åkt iväg. Nyss hörde man avlägsna tjutanden från bilarna, nu verkar alla ha tröttnat och åkt hem. Och jag sitter kvar och det är tyst. Och tomt.

Jag har inte gråtit, men jag känner mig melankolisk. Jag har kramat alla mina enskildingar extra mycket, jag har sprungit runt som ett grisrosa spöke i korridorerna och sagt hej och hejdå till alla jag måste träffa.

Esteterna ville ha med sig mig på deras studentfoto. Jag kommer väl få skäll, men om de ville det, så vafan! Såklart! Fatta äran! Och mina ligistigaste elare kom med en present till mig – lyxig handkräm, örhängen och mascara. Åh. Det är så himla gulligt. Fyra stora björnkillar. De ville ge mig en present. Jag blir så himla rörd. Jag har känt mig otrogen mot mitt eget programlag, men det fick vara så idag. Jag har klappat på alla mina fina.

Hoppas de får fina liv nu.

 I´ve got the blues.

Imorgon tar de studenten, mina fina treor. Jag kommer att sakna de flesta, vissa grupper lite mer och vissa enskilda individer väldigt, väldigt mycket. Ojojoj. Jag har ont i magen. Jag önskar dem allt fint i livet och såklart är jag glad att de är klara, att de har fixat allt, stolt är jag också. Men just de här enskildarna... Nä, det blir tomt i skolan utan dem nästa år. Usch, nu blir jag ledsen.

Ska det vara såhär? Är det såhär mitt liv kommer att se ut nu hädanefter? Sorg varje skolavslutning? Vad har jag gett mig in på.