Nu är det lov. Hela dagen har jag sorterat, häftat, hålslagit, pärmat. Slängt, skrivit ut, satt upp, torkat av, ordnat. Sagt hejdå.

Jag gillar inte att säga hejdå. Det gör mig melankolisk. Jag gillar heller inte att vara i skolan utan elever, det är faktiskt helt värdelöst. Tomt och spöklikt. Meningslöst liksom. Nu känner jag mig förberedd inför hösten, inga lösa trådar som ska tråcklas fast innan de kommer tillbaka, allt är i ordning. Så nu får det vara nog. Jag åker inte dit imorgon.

Det som är allra jobbigast med det här terminsslutet, det som är så drygt att jag knappt orkar tänka på det, faktiskt, i själva verket finns det inget knappt, jag ORKAR inte tänka på det (utom precis just nu), det är att Sofia inte jobbar kvar nästa termin. Jag har inte skrivit så mycket om henne, men hon är min bättre hälft på skolan.

Vi är ju fjortisarna, vi är Sotlugg och Linlugg. Vi åker tåg tillsammans, vi dricker kaffe tillsammans, vi äter lunch tillsammans och vi sveper katalinöl tillsammans. Hon är så otroligt stabil. Kunnig och cool. Snäll och jävligt rolig. Hon är den jag pratar med jämt och hela tiden.

Hon skulle få vara kvar, men av olyckliga, jävligt irriterande omständigheter så går inte det längre. Det kom så himla plötsligt att jag nog befinner mig i chocktillstånd. Det, eller förnekelsestadiet (jag hoppas dessutom fortfarande på ett mirakel). Och det sätter en himla ful sorgkant på sommarlovet och min tillsvidareanställning, två egentligen fina, fina saker.

Jag vill inte tänka på hur tråkigt det kommer att vara att dricka kaffe nästa termin. Och ensamt.