Nu sitter jag här i tystnaden. Det känns helt fel. Skolan ska inte vara tyst. Nyss var det fullt av liv, folk överallt, skratt, sång, kramar (och ok, lite fylla, lite härj, lite oväsen). Nu har de sprungit ut, tagits emot av släkten, gått på sina släp och åkt iväg. Nyss hörde man avlägsna tjutanden från bilarna, nu verkar alla ha tröttnat och åkt hem. Och jag sitter kvar och det är tyst. Och tomt.

Jag har inte gråtit, men jag känner mig melankolisk. Jag har kramat alla mina enskildingar extra mycket, jag har sprungit runt som ett grisrosa spöke i korridorerna och sagt hej och hejdå till alla jag måste träffa.

Esteterna ville ha med sig mig på deras studentfoto. Jag kommer väl få skäll, men om de ville det, så vafan! Såklart! Fatta äran! Och mina ligistigaste elare kom med en present till mig – lyxig handkräm, örhängen och mascara. Åh. Det är så himla gulligt. Fyra stora björnkillar. De ville ge mig en present. Jag blir så himla rörd. Jag har känt mig otrogen mot mitt eget programlag, men det fick vara så idag. Jag har klappat på alla mina fina.

Hoppas de får fina liv nu.