Jag har smilat så otroligt mycket. Jag kommer att få träningsvärk imorgon. I giporna.

Mina fina esteter hade nämligen avslutningskonsert idag. Åh! Stolt! Det var lätt värt att sitta kvar och rätta uppgifter till klockan var 18 för att sedan gå och sätta sig i publiken. Jag och Malin satte oss längst fram, och rålog. Och mer än hälften av allt de spelade återfinns i min skivhylla. Bara en sån sak.

Så fina, duktiga, glada och lite nervösa esteter. Som verkade så uppriktigt glada över att vi kom och tittade på dem. Men å. Såklart man gör! (Eller kanske inte, för utöver studierektorn och musiklärarna var vi bara tre lärare där... Nåja. De andras förlust.)

Ska det vara så här i livet nu? Att jag ska bli alldeles rörd och varm i hjärtat varje termin? Om jag inte går sönder av lycka så tror jag att det är en rätt bra sak.

Jag har världens bästa jobb. Har jag nämnt det förr nån gång?