sa det. Det hjälpte inte hur mycket energi jag än samlat ihop under fyradagarshelgen, och att jag kände mig glad och pigg när jag kom till skolan, (tidigt som vanligt, luften luktade regn och poppel, bästa doften ever. Ensam (ja, nästan i alla fall, bortsett från nån enstaka expeditionsperson och städerskan) med ljuva toner i öronen. Arbetsro. I de knappa två timmar jag har på mig innan resten ramlar in i mitt arbetsrum).

När det hade gått uppskattningsvis 7 minuter av första lektionen hade jag fått en ny föraning om hur resten av dagen skulle arta sig. Elkillelektion, de hade (medvetet?) missförstått mig och trodde att de skulle få skriva omprov på lektionstid och blev alldeles uppjagade när inte det funkade. Och dumsnäll som jag är lovade jag att fixa en ny tid samma dag.

Det var bara att jaga. Jag sal, jaga vakt, jaga rätt på undervisande lärare och kolla att det inte krockade om de skulle gå några minuter tidigare. Och så fortsatte det. Sen var det dags att jaga aulatid (där vill man vara om man ska visa film), skriva mail till lärare och tigga, lyckas göra trepartsbyten, deala om tider med lärare… Boka datasalar, pussla, planera.

Ja, och så ha lektioner däremellan dårå. Med till viss del ganska betygsstressade elever som man ska hinna lära något, lyssna på, hjälpa. Puh.

Programlagsmöte och LR-möte på eftermiddagen. 17:26-tåget hem.

Och tisdagen fortsatte i samma stil. 6:19-tåget. Filmvisning på morgonen. Passion of the Christ. Allvarligt, jag tror jag kräks om jag ser den ännu en gång. Jag orkar inte. Jag orkar inte med mer onda rabbiner, hysteriskt skrattande och piskande romare, gråtande kvinnor, Jesus som faller än hit än dit och lider i all oändlighet. Eller åtminstone till påskdagen. No more. Men första klassen gillade filmen och verkade taggade på att diskutera nästa gång, klass nummer två (men då satt jag i biblioteket och rättade uppgifter) var lite känsligare, jag tror att omkring sju tjejer gick ut ur salen för att de mådde illa.

Allt går i ett, elever som behöver hjälp, ingen som kan vänta till sen, allt ska ske nunuNU. Uppgifter som ska rättas snabbt, snabbt så att de kan åtgärda sina betyg om det behövs. Och så vanliga lektioner emellan.

Det känns som att större delen av tiden jag lägger på jobbet just nu inte är lektionsförberedande arbete eller lektionshållande. Det är administrativa uppgifter; möten, klassförestånderisaker (mejla lärare och fråga hur mina små kycklingar klarar sig, hjälpa dunbollarna som behöver stöd, utvecklingssamtal, kontakt med föräldrar…). Det jag vill och behöver göra för att göra bra ifrån mig framför vita tavlan får jag liksom klämma in lite där det finns en lucka.

Äh. Det går över. Och jag ynkar kanske lite i onödan. Men just nu känner jag mig trött. Jag och alla andra lärare jag pratat med, i och för sig, så jag känner mig inte unik. Det verkar vara nåt som går just nu. Jag tror det heter slutet på vårterminen.

Men gårdagen bjöd på tre ljuspunkter. Den första var att fika med Melina, hon som fick post it-lappar av mig som började ”Min sol, min måne, mitt allt”. Det är få förunnat! Det är faktiskt bara en förunnat. Tänk när hon styrde i satsrepan, vilka tider. Bra att ses i verkliga livet, inte bara genom bloggarna.

Den andra var att jag sprang in i (nej, ledde cykeln in i om jag ska vara sanningsenlig) min största anledning till att jag blev lärare; Burstedt, min svensklärare på högstadiet. Vi pratade en stund, han såg glad och välmående ut, det kändes bra. När jag cyklat därifrån kom jag på att jag ju borde säga det där jag tänker varje gång vi ses men som jag aldrig säger – just att han är den största inspirationskällan för mig, att som han var för mig hoppas jag kunna vara för mina elever nån dag. Så jag vände för att cykla ikapp och klämma ur mig det, men då var han försvunnen. Nästa gång. Jag lovar.

Den tredje var spöregn, sol och regnbågar om vart annat. Roligaste vädret.