Jag fick en överbliven biljett till en teaterföreställning och mötte upp två svensklärare och en samhällsklass i Stockholm. Ja, alltså en klass som läser samhällsprogrammet, inte en skock med borgare eller arbetarklass. De hade varit där en hel dag och varit kulturella, jag åkte efter skoldagen. Jag var trött som döden och väldigt nära att stanna hemma, men tänkte "i helvete heller, det som kulturtant ska bli måste böjas i tid" och satte mig på tåget. Lånade Snippes mp3-spelare eftersom min ligger kvar i skolan, och kvar i Snippes spelare visade sig mina gamla spellistor ligga. Satt nästan ensam i ett soldränkt tåg och tittade ut genom fönstret på bruna fält och smältande snö samtidigt som jag lyssnade på melankolilistan, som just för dagen fungerade helt tvärt om. Leendet satt som en smäck hela vägen.

Och pjäsen var bra. Mycket bra. Jättebra faktiskt. Jag gillar Jonas Hassen Khemiri. (Och det är ju skönt att veta att även en sån person kan känna att han bara är fejk. Bara en sån sak.)

Jag är glad att jag följde med.