Hon är strax efter åtta på kvällen, men än så länge ligger den mentala klockan och tickar på sju. Oavsett den skillnaden så är det mörkt ute, men jag hör koltrastarna sjunga. Fatta. Det betyder att det faktiskt finns nåt slags hopp om livet. Koltrastarna sjunger så högt att det hörs in genom det stängda fönstret.

Assar och Snippe ligger bredvid mig och vilar. Jag hör hur båda andas när de inte blir överröstade av fågelsång och grannarnas dammsugande.

Som om det inte är nog med koltrastsången; för att verkligen manifestera nån slags vår oavsett väder så köpte jag mina första frön till balkongen idag.  Det är ett tecken det också. Ett tecken på min otålighet om inte annat. (Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...)

Läraren jag vikarierar för kom och hämtade sina saker i fredags. Tömde lådor och skåp, verkade lättad och svårmodig på samma gång. Frågade om klassen han hade svårast att komma överens med fortfarande bet varandra. (Jag hade dem den dagen och berättade att han var på besök. ”Är han!? Ska vi bitas?” frågade de genast. Det var rätt många marscher ner till rektorn på den tiden har jag för mig.)

När jag inte hade lektion satt jag på min skrivbordsstol och tittade på när han sorterade papper. Kunde inte sitta och jobba när han stökade omkring men kunde heller inte gå iväg, det kändes oartigt. Han är ju min gamla handledare. Så jag satt och konverserade. Kallprat i timmar. Jag kände mig nog också lättad och svårmodig på samma gång. Men på mitt sätt.

När han åkt iväg med bilen full av papperskassar rågade med pärmar, papper och böcker och med två sopsäckar med lika mycket kvarlämnat papper så smög jag mig ner till expeditionen. Jag kunde inte låta bli. Studierektorn satt på sin plats så jag tassade in och kände mig fånig och osäker, men vafan, jag kunde ju inte låta bli att fråga. Om min framtid. Nu när han sagt upp sig liksom. ”Jae, vahettereva, alltså, vet ni nåt nu? Om mig alltså? Sen liksom?”

Och de har planerat in mig. Han kunde inte svara på om det var ”150 eller 75 procent” men de räknade med att jag skulle vara kvar, jag var inplanerad, och  ”visste jag inte det?” Haha – Nä! Hoppats har jag ju gjort, men vem vågar räkna med nåt sånt i dessa tider? Och med tanke på den otroliga besvikelsen om man hoppatsför mycket, hoppats förgäves?

Fortfarande tänker jag inte dra på några stora växlar, inte förrän allt finns på papper, inte förrän då kommer jag våga andas helt normalt när det gäller det här. Men jävlar, den dagen blir det firning!

Förresten jag måste bara vara lite dryg och egenkär. Studierektorn sa att jag är en sån som gör andra glada, att de absolut ville ha mig kvar för att jag sprider en bra stämning, del av citat lyder: ”man blir ju så himla glad av dig! Man blir ju det!” Shit pommes. Är jag en sån? Jag är ju glad på jobbet eftersom jag hittat precis det jag vill göra – men smittar jag alltså? Jag? Vilken grej, vilken komplimang! Vilken självgod igel.