20 minuter, så många minuters ledig tid har jag haft under min arbetsdag idag.

Första dagen som ren och skär lärare och inte längre handledare kändes visserligen som någon slags arbetslättnad, plötsligt hade jag inte ansvar för någon annan än mig själv, men just idag var en temadag för tvåorna; "Möten mellan invandrare och infödda så som det skildras i film och litteratur". Det var ös från morgon till eftermiddag, filmvisning, igångsättande av mina andra klasser, leta fungerande datorer, tio minuter att sitta ner och slänga i sig mat och sen en och en halv timmes filmanalys på det. Två klasser tillsammans varav en med idel okända ansikten för mig. El och bygg. Ingen kände "en riktig invandrare" men diskussionen gick rätt hyfsat ändå (det kan låta konstigt kanske, att ingen av dessa gossar känner någon med invadrarbakgrund, men det verkar vara så just på min skola. Väldigt få invandrare i "vanliga klasser" - de flesta som bor i närområdet är flyktingar och går SFI. Jag har inte en enda invandrarelev för tillfället).

Snabb kopp kaffe och kanelbulle efter diskussionerna och sen två elevvårdskonferenser som grädde på arbetsdagsmoset. Men de kändes som bra möten. Jag tror att det kommer gå bra för de två eleverna igen. En skön känsla att gå ifrån ett sådant möte med. Det kan vara så mycket ångest också, mest hos dem, och den kan smitta.

Och så sa en mamma en sak som gjorde mig lite extra varm i hjärtat; att när en elev med mycket hög frånvaro äntligen tagit sig till skolan och till min lektion hade jag hälsat välkommen med orden "vad glad jag blir av att se dig här!" Och det hade resulterat i att det kändes bra att vara tillbaka. Det hade varit ångestfyllt, men lite av det släppte när h*n kände att jag blev glad.  Att några ord kunde göra avtryck liksom. Mina ord! Åh, åh. När man får höra sånt blir det så väldigt lätt att jobba, hur korta raster man än har.