Ja, och vad passar väl bättre att ägna sig åt en melankolisk fredagkväll än terapi? Shopping närmare bestämt. Nätshoppning för att vara ännu mer exakt. Fina Frida tipsade om topshop-tröja och jag hittade den illa kvickt (som en hetsig iller ungefär) på nätet. När jag ändå var på hugget slog jag till på ett linne också. Fejjanlistan rullar fortfarande (och jag upptäckte strax att det inte handlar om 30-sekundersbitar utan hela låtarna om man klickade på rätt ikon) så melankolin är fortfarande överhängande. Men ändå liksom. Dressed to kill. Det är jag snart det!

Det är fredag kväll, fortfarande sådär tidigt, lovande, helgen ligger framför mig. Inget bestämt, allting öppet. Fritt, fritt.

Synd bara att jag har drabbats av nostalgi utan mål och mening. Jag känner mig melankolisk och sorgsen utan anledning. Längtar efter något jag inte vet vad det är och känner mig obekväm med mig själv och allt runt omkring.

Lyssnar på min trettiosekundersspellista med musik jag gillar (I like) på facebook och gör saken värre. Bara sån musik som är min och ingen annans. Bara minnen som är mina och ingen annans längre. Ensamma saker.

Bra och dåligt. Sorglös och ledsen. Arg och glad.

(Nu tycker jag nog att Snippe kan komma hem från den där efterjobbetölen snart.)