Jag har funnit mig mer tillrätta i handledarrollen, även om det känns lite konstigt att liksom vara nån slags föredöme. Att vara ständigt, inte påpassad, men åtminstone iakttagen. Att inte vara privat. Än så länge är det jag som styr skutan helt och hållet, men från och med måndag ska jag släppa taget och låta någon annan undervisa mina skyddslingar. Det kommer att vara svårt, svårt, svårt att inte lägga sig i för mycket. Jag har ju en massa tankar om vad som ska göras, vad som ska hinnas med och vad som är viktigt, för fan! Men jag ska vara duktig. Jag ska hålla näbben stängd. Det är ju killens examenstermin, han måste ju få pröva vingarna. Ankungekandidaten ska ju utvecklas till en lärarsvan. Ja. Ehrm. Nu har jag nog liknat färdigt. Kvack, kvack.

När jag var lärarkandidat första omgången på gymnasieskolan så kom jag och min handledare inte så bra överens. Vi var inte ovänner eller så, inte alls, vi var ytterst trevliga och snälla mot varandra. Men han förstod mig inte. Han lät mig inte göra som jag ville, talade gärna om för mig vad jag skulle säga, göra, tänka. Det fungerade inte så bra, eftersom jag inte är en medelålders man, ganska försynt och känslig och med en stark kristen tro. Man kan säga att jag är tvärt om. Han menade alltid väl men allt blev fel. Jag är väldigt ironisk, därtill mycket självironisk och driver ofta med mig själv när jag undervisar. Det fick jag inte vara, inte göra. (Inte skämta alls helst). Det var att undervärdera sig själv.

Andra gången jag praktiserade, det vill säga på min examenstermin, var det som att nåt hade lossnat mellan oss. Nåt som varit i vägen. Plötsligt förstod han hur jag tänkte kändes det som, och han vågade släppa mig på nåt sätt. Jag fick styra själv. Och då funkade allt bra. Då förstod han hur jag tänkte, kändes det som. Då ville jag fråga honom om saker, diskutera och lära mig mer, mer, mer. Det gjorde såklart att jag kunde utvecklas så himla mycket mer dessutom. Det var under den perioden jag lärde mig vad det innebär att vara lärare, helt enkelt.

Hoppas alltså att jag inte tar över för mycket.

Jag har nu två dagar i rad ätit frukost hemma innan jag satt mig på tåget till jobbet. Tredje gången gillt imorgon hade jag tänkt. Det har inte hänt på flera år. Inte ens när jag var brevbärare, då stod jag ofta och tryckte i mig en macka vid sorteringskammarna eller uppe i personalrummet innan jag kom igång med sorterandet på allvar. Är detta ett steg mot ytterligare vuxenpoäng eller är det tillfällig sinnesförvirring? Återstår att se.