Jamenjävlar. Studierektorn ringde min mobil nyss, bad om ursäkt för att han ringde och störde mitt i lovet och frågade sedan om jag kunde tänka mig att ta mig an en lärarkandidat. Jag hade just stått och stirrat på hemtelefonen och funderat varför numret på displayen såg så bekant ut (precis som Snippe har jag ju utvecklat en töntig rädlsa för att svara när jag inte vet vem som ringer).

Jag kunde ju inte låta bli att säga ja, nyfiken som jag är på hur det skulle kunna tänkas vara. Och eftersom jag vet att det är ont om platser och att de inte skulle fråga en lärare som bara jobbat i ganska precis ett år om det inte vore lite krisigt.

Men hjälp. Nu måste jag ju vara extraextra pedagogisk. Och så blir jag av med lite undervisningstimmar. Det känns ju faktiskt lite tråkigt, för jag gillar ju mina slynglar och slynglor jävligt mycket. (Det är en rolig känsla att känna. Bra att bli påmind om det på det här sättet kanske?)

Nej, jag tror det här kan bli bra. Bara jag kommer in i nån slags handledarroll. Vara vuxen och vettig. Det var ju bara lite drygt ett år sedan jag själv var en sån där kandidat som skulle handledas och utvärderas...

Och jag får ju tillbaka eleverna sen, det handlar bara om några veckor.  Men hej, här gäller det att ha koll på saker, böcker, planeringar... Kanske dags att öppna den där ryggsäcken som jag gömt inne i garderoben sedan i fredags eftermiddag och kolla lite på vad jag borde ta tag i...