Trist är ordet. Sjukt trist att vara sjuk.

Igår började jag må konstigt på eftermiddagen. Hela dagen hade jag gått igenom förkylningssymptom i speedfart. Ont i kroppen dagen innan, ont i huvudet på förmiddagen, slemhosta under dagen, tappade rösten på en lektion, rösten tillbaka lektionen därpå. Sen fick jag ont i magen och började må illa. Mitt arbetslag skickade hem mig efter ett möte. Traskade lite yrslig till tåget och när jag väl kom på trodde jag att jag skulle kollapsa. Satt och blundade och koncentrerade mig på att andas hela resan. Gäspade konstant, som att jag inte fick syre.

Snippe fick komma och hämta mig, Gustav fick stå kvar fastlåst i cykelstället utanför stationshuset. Jag slängde mig i sängen och låg och kved i några timmar. Ont gjorde det hela tiden, mer ibland mindre ibland. Framåt 23 hade det värsta lagt sig. Lite läskigt var det allt.

Vågade inte åka till jobbet imorse, fortfarande lite ont i magen och mycket ont i huvudet. Hostar och fräser som en gammal kaffebryggare. Ville inte riskera att behöva ligga i en korridor och skräna som jag gjorde igår kväll när det var som värst. Det var besöksdag för nior idag, de skulle eventuellt få en felaktig bild av programmet tänkte jag...

Men fyfan vad tråkigt jag har haft det. Sovit bort halva dagen (vaknade klockan ett!), stirrat i taket och på datorskärmen resten av tiden. Stirrat ut på gråhimlen och blötsnön. Stirrat på gråkatten. Gråkatten har stirrat tillbaka och skrikit åt mig att göra nåt åt blötsnön. Båda har vi suckat och väntat på att Snippe ska komma hem så att vi har någon att härja med.

Är jag feberfri så jobbar jag imorgon. Jag vägrar stå ut med sånt här. Det är inte förenligt med min personlighet att behöva vara sjuk. Jag vägrar. Dags för vitaminer och frukt och vitlök och ingefära och echinacea och allt sånt shit.

Alltså har jag drabbats av någon konstig allergi som gör att man blir trött, fryser, får huvudvärk och ont i halsen. Hosta drabbas man av också.

Få se, vad har jag ätit idag? Kan det ha varit hamburgarmålet? Lökringarna? Kladdkakan? Chokladbollen? Lösgodiset?

Allergi mot kaffe?

För en förkylning är det fanimig inte. Inte en chans. Jag är inte sån.

18 fjärrkontroller? Glöm det. Snippe gjorde en liten installation häromdagen. 20 är antalet fjärrkontroller, antalet fjärrkontroller är 20. Tanken är alltså att fjärren i mitten ska styra vårt liv i framtiden. Tanken jag inte kan släppa är att jag aldrig mer kommer att kunna se på tv eller lyssna på musik om inte Snippe är hemma.

Han har ägnat de senaste nätterna åt att konfigurera och programmera alla tekniska apparater som finns i detta hem. Bland annat de här monstren:

Vafan liksom. Snippe fick köpa värstingcd-spelare (så nu har vi två, det är jättenödvändigt) (jo, efterom värtingspelaren är för fin i kanten för att spela brända skivor är det ju det...) och värstingförstärkare av en annan tekniktönt så nu är allt Sony och Snippe blir lycklig av att allt har samma design. (Tilläggas kan dock att apparaterna vi hade innan också hade införskaffats av en tekniktönt, min far, men de var ju av olika märken. Inte helt bra för Snippes ögon).

Bänken allt står på är ju också en musikanläggning. Från fornstora dagar.

 Lyckliga, fornstora dagar. Inga fjärrkontroller.

Förutom att konfigurera har han också borrat. Och här ligger jag nu, under hyllan. Just nu är jag vaken, däremot. Assar ligger vid mina fötter. Ångesthörnet utan ljus- och mysfaktor what so ever har blivit hörnet där man hänger.

Det är betygsättartider. För er icke-lärare kanske det låter konstigt, terminen tog ju slut innan jul, men nej. Betygen sätts senast på måndag. Just nu hatar jag att vara lärare lite grann. Jag hatar att behöva göra någon besviken. Och några kommer att bli besvikna. Jag känner mig icke godkänd som lärare. Det fattas en viktig del av personligheten. Den som gillar att bedöma. Fast kanske att ingen gör det ändå. Så länge det inte handlar om MVG. MVG är roligt att sätta. Och jag sätter ändå fler såna än IG. Alltid nåt.

Det får jag trösta mig med nästa vecka när de kommer att titta på mig med hundögonen (alternativt gallskrika ilsket) och fråga varför, varför, varför de inte fick det betyg de satsade på.

Ena klassen lade huvudet på sned (ja! I flock!) och försökte smila och smöra sig till en inställd religionslektion. Andra klassen röt "NEJ! Fråga mer! Vi diskuterar MER!" efter att jag tyckte att de kunde få sluta tio minuter tidigare efter att de hade diskuterat duktigt i sjuttio minuter. (Det var bara att fråga på.)

För två veckor sedan såg det ut som på bilden nedan. Idag är det än så länge lite mer städat, men dock söndag, sockrade söndag. Sockrade, saltade, fettdrypande söndag. Rituellt skräpmatsätande, jo jag tackar jag.

Är man fjortis i själen så är man. Och idag fyller the love of my fjortislife år. Min fine Jimmy Page. Vi har följts åt i många år nu (från way back när man lärde sig idolernas födelsedagar som ni kanske förstår), han har bott på mina väggar, i min plånbok, i mina skåp i skolan och nuförtiden på min fjortislärarvägg. Lär ju hänga i guldram på pensionärshemmet. Jag kan tjata om rymdvarelser i all ära, mitt fjortishjärta tillhör ändå mest den här räkan. Det är så självklart att det inte behöver tjatas om (lika ofta). Glad födelsedag, vännen!

Så sa jag till mina klasser när de kom till skolan efter jullovet idag. Så sa jag även till mina jobb- och vardagsvanor som kom till mig efter jullovet idag.

Vakna, vara sur, åka tåg, bli på bättre humör, kaffe framför datorn, värma upp hjärnan, lektioner, hem, trött, hungrig, försök till fritid, mat, dator, skoltankar, sömn.

En vardagsvana jag inte saknat under lovet är till exempel den att jag planerar lektioner nästan utan att vara medveten om det. Jag är sällan helt här och nu. Jag kan inte hjälpa det! På cykelpasset missade jag instruktionerna i början av nästintill varje låt, jag var helt inne i Svenska B-planer (Börja med kulturmötesprojektet kanske? Eller nej! Jag gör det där med att jämföra texter! Ja, så gör jag. Eller? Kanske ska de diskutera filmerna medan de fortfarande är i färskt minne. Fast ändå... Men vänta! Nu ställer sig ju alla upp och cyklar i dubbelt tempo! Vafan händer?). Under nedvarvningslåten var jag helt lost.

Core är så intensivt att det bara blir korta tankar. Det jag minns mest från den halvtimmen är att taket i salen numera är vitt.

Något annat jag kanske inte saknat under lovet men åtminstone blev glad av att återse ,var eleverna. Jag fattade det inte igår under studiedagen, men idag när alla slynglar och slynglor var på plats kändes stället precis som det ska kännas. Komplett. Allt på plats. Då börjar vi. (Med filmdiskussionerna? Och vad ska de göra på religionen då? Etik var det ja. Fast de nya klasserna? Hjälp, jag måste lära mig deras namn! Men okej, film. Eller källkritik kanske?)