Så sa jag till mina klasser när de kom till skolan efter jullovet idag. Så sa jag även till mina jobb- och vardagsvanor som kom till mig efter jullovet idag.

Vakna, vara sur, åka tåg, bli på bättre humör, kaffe framför datorn, värma upp hjärnan, lektioner, hem, trött, hungrig, försök till fritid, mat, dator, skoltankar, sömn.

En vardagsvana jag inte saknat under lovet är till exempel den att jag planerar lektioner nästan utan att vara medveten om det. Jag är sällan helt här och nu. Jag kan inte hjälpa det! På cykelpasset missade jag instruktionerna i början av nästintill varje låt, jag var helt inne i Svenska B-planer (Börja med kulturmötesprojektet kanske? Eller nej! Jag gör det där med att jämföra texter! Ja, så gör jag. Eller? Kanske ska de diskutera filmerna medan de fortfarande är i färskt minne. Fast ändå... Men vänta! Nu ställer sig ju alla upp och cyklar i dubbelt tempo! Vafan händer?). Under nedvarvningslåten var jag helt lost.

Core är så intensivt att det bara blir korta tankar. Det jag minns mest från den halvtimmen är att taket i salen numera är vitt.

Något annat jag kanske inte saknat under lovet men åtminstone blev glad av att återse ,var eleverna. Jag fattade det inte igår under studiedagen, men idag när alla slynglar och slynglor var på plats kändes stället precis som det ska kännas. Komplett. Allt på plats. Då börjar vi. (Med filmdiskussionerna? Och vad ska de göra på religionen då? Etik var det ja. Fast de nya klasserna? Hjälp, jag måste lära mig deras namn! Men okej, film. Eller källkritik kanske?)