En elev har startat en blogg där han skriver ner sina dikter, och det efter att vi har börjat med lyrik på svenskan. Klassen tipsade mig. Alla dikter är väl kanske inte på blodigt allvar, men att han tyckte att det var så pass roligt att skriva att han gör sig besväret att starta en blogg värmer också ett decemberkylt lärarhjärta. Fint jobb jag har! Verkligen!

En elev har kommit på ett av de lättaste sätten att vinna mitt hjärta. Särskilt nu i betygssättartider har jag blivit erbjuden pengar, middagar och diverse av uppslagrika (och kanske smått desperata?) elever, men det här var nog det bästa sättet att få mig vänligt sinnad, haha. Detta stod på tavlan när jag kom in i klassrummet:

Han satt dessutom och nynnade på den här:

Jag sov okej inatt.

Åkte till jobbet. Lektionerna gick okej, inget som jag är extra nöjd med men heller inte något som gick åt helvete. Lunchen smakade okej, kanske lite salt.

Jag hann med det snabba tåget hem, jag tränade, det gick okej. Fast det var riktigt tråkigt. Jag åt samma sak till middag som till lunch. Samma sak som jag åt till middag igår. Hajmal med citron-purjo-osttäcke och ångkokta grönsaker. Salt, som sagt.

Det enda som är exeptionellt med den här dagen är att klockan är tio i nio på kvällen och jag har placerat mig i sängen för att stanna här resten av kvällen. Det, och det faktum att jag har hunnit måla tånaglarna. Det är minnesvärt.

Jag tror inte den här dagen blir intressantare än så.

Är antalet gånger som jag nu har lyssnat på sommarhiten sedan jag satte mig vid datorn idag.

Föga förvånande kanske (se nummer fem).

Tre minuter innan jag hetsade till tåget hem skulle jag ställa i ordning några pärmar i en hylla. Pang! sade det och det blixtrade till framför ögonen.

Helvetes jävla skit trillade ner från sin plats i hyllan, rakt i huvudet på mig. Tavlan som Kritan broderat till Snippe men som jag stulit med mig till jobbet. Jag har ett rött jack rakt över näsan.

Helvetes jävla skit.

En sådan tröttma som jag upplevt och upplever idag var länge sedan jag genomled. Jag har inte ögonvitor, jag har ögonrosor.

Jag vill gå i ide. Jag vill inte tvätta, jag vill inte träna. Tvättar jag inte har jag inga rena underkläder kvar, tränar jag inte har jag ingen rygg kvar. Det är förjävligt att vara så värdelöst konstruerad att ryggen skriker åt en att träna om man så bara skolkat från styrkan en endaste yttepyttig vecka.

Så tvättas ska det. Och tränas. Och så handlas och lagas mat. Och det är måndag i december, strax innan betygssättning, mitt under julstressen. Solen har inte gått upp när man åker till jobbet och den har gått ner när man går från det. Ni fattar.

Jag tröstar mig med 2008 års sommarhit och påminner mig om att det kommer bättre tider, ljusare tider, varmare tider. Kanske är ingen utöver Snippe och jag medveten om att detta verkligen är sommarens stora hit, men så är det. Den spelades nog i bilen varenda gång vi skulle någonstans.

Titta och lyssna noga. Inte bara för att det är en riktigt fantastiskt bra låt, det bjuds på fantastiska frisyrer och mustascher! Sångaren är därtill en av de sötaste och mest oväntade jag har sett på länge. Bra är han också. Fuska inte genom att spola framåt, inledningen måste ses.