Ska bli!

Trött

Less

Ledsen

Först ner. På förmiddagen började en elev gråta på min lektion, när vi pratade inne på mitt rum  började tårarna rinna i floder och det visade sig att det är kaosigt hemma. Vad fan säger man. Inte så mycket visade det sig, mest lyssnar man. Och önskar att man hade superkrafter.

Sen upp. Utvecklingsamtal på eftermiddagen, en elev som är jätteduktig i bland annat svenska (läste en novell, tänkte "helvete, den är stulen från Internet" som jag alltid gör som första reflex när jag stöter på nåt som jag verkligen gillar och där språket är i princip felfritt. Men det var den inte! Den var äkta! Lycka!) och verkar trivas med gymnasiet. Vettig person, vettiga åsikter och insikter om sin skolgång. Då lyssnar man mest också, men med en skön känsla i magen istället för knip.

När jag speedade från speeddaten med banken sneglade jag in på JC. Och helvete. Där hängde ju en Zeppelin-tisha. In, prova, titta i spegeln, köpa. 300 kronor bara för att jag råkade titta åt fel håll.

Tjejen i kassan sprudlade av glädje när jag skulle betala. Hon prisade tröjan, hon tyckte den var så himla snygg och hon var så nöjd att de fått in den till affären. Det gjorde mig ju lite gladare förstås. Tills de ödesdigra orden uttalades:

- Ja, alltså, jag gillar ju inte alls sån musik, jag tycker liksom bara att tröjan är så snygg! 

Men vafan. Hade jag inte blivit handlingsförlamad av förakt hade jag kastat tröjan i ansiktet på henne. Det är såna som hon som gör att jag mår lite, lite dåligt i själen varje gång jag har mina nya hårdrockströjor. Tänk att råka misstas för en sån. En förrädare, nej värre än så, en imbecill.

Jag hade en dejt med banken. På 34 minuter (bankkvinnan berättade själv det exakta minutantalet, något stolt misstänker jag) började jag spara i fonder, placerade jag mina pensionspengar, startade jag ett nytt konto och avsatte sedan rätt summa pengar så att jag kan betala skatten för lägenhetsförsäljningen när deklarationen kommer och inte behöver oroa mig för att göra av med pengar som jag inte har (på krämer och smink till exempel. Ehrm). Åherregud, jag känner mig så vuxen att jag kanske borde investera pengar i en antirynkkräm istället?

Så låter det i mitt huvud. Men det är inte små söta nissar som tassar fram på tå och äter den söta julegröten eller vad det nu är de sysslar med, det är ljudet av en nedräkning. Dagar kvar till jullovet. Jag behöver lov, jag behöver sömn. Det är nämligen som att jag har har dubbla personligheter, ett dagjag och ett nattjag.

Dagjaget har koll, jobbar på, tar dagen lite som den kommer men knyter liksom alltid ihop allt mot eftermiddagarna. Dagjaget har saker att göra men känner sig inte stressat. Skrivbordet är städat när dagjaget går hem för dagen, både det fysiska skrivbordet och det på datorskärmen. Hjärnan är också under kontroll, jobbet är släppt och tankarna inställda på annat.

Nattjaget däremot verkar vara en ängslig jävel. Nattjaget ligger och vrider sig och kan inte somna, ältar uppgifter som ska göras, oroar sig för att glömma bort klasser eller enstaka elever, ält, ält, ält i ett så sömnigt tillstånd att ingen vettig tanke tänks och allt går på repeat som på en mycket hackig skiva.

När dagjaget sen vaknar på morgonen är det skittrött och förbannat på nattjaget för i dagsljuset är allt klart, sikten är god och allt som ska göras är ytterst överskådligt. Det enda nattjaget har bidragit med är ringar under ögonen och ett munsår.

Och så håller jag på nu. Jag fattar inte varför jag inte kan sova. Jag fattar inte varför allt snurrar i huvudet när jag är trött, varför inte bara somna liksom? Jag vet ju att jag har koll egentligen. Och det här med munsåret som kommer som ett brev på posten (okej, förresten, förklara det här med brev på posten för mig. Vadå som ett brev på posten? Kommer alla brev fram direkt? Nej. Jag vet, jag har jobbat där. (Ok, hjons kanske gör det men jag vet ett och annat valpgäng vars brevmoral inte alls är den bästa.) Och PÅ posten? Kommer det inte via posten? Genom posten? Eller till posten. Är det det som menas – via terminalen till postkontoren går det som på beställning? (som på beställning är ju för övrigt ett mer förståeligt talesätt). Är det så att med på posten menas i postlådan? Ja, kanske det. Men då är vi ändå tillbaka på rutan där alla brev inte kommer dit de ska.) så fort jag inte har sovit vettigt under ett antal nätter på vintern. Jag blir så less på mig själv.

Jag behöver alltså tid att sova så att dagjaget och nattjaget blir mer överens och slutar dissa varandra. Jag vill bli en enda lycklig familj igen.

Typ som nedan, vilket visar läget för någon vecka sedan, bara det att idag tror jag att jag placerar mig i sängen på en gång så kan jag liksomn somna in direkt när jag inte fixar mer. Attacksomna. Hoppas jag bara inte lämnar dräggelspår på någons uppsats.

Först ska jag färga mina grå hår bara. (De fanns dock där även innan rättningsberget växte sig milahögt igen.)

Notera tröstglasspaket i mitten.

Igår var det lärarfest. När jag berättade för en klass att det var dags för personalen att umgås, äta och dricka tillsammans så sa de att det verkade som att vi alltid festade. Och lade till att "Ja, ni festar nog lite för mycket, många börjar se slitna ut tycker vi." Nämensåatt.

Och slitna är vi nog idag. Åtminstone jag. Jag lyckades dessutom tappa min necessär med allt det livsnödvändigaste jag äger i sminkväg någonstans mellan festlokalen och Uppsala. Kanske bor mitt smink numera i Upplandsväsby, kanske går det på gatan i Tierp, det valde i alla fall att inte fortsätta sina dagar med mig. Fan att man ska vara så ytlig att man tar med sig allt liksom. Och att man packar väskan med två, ja, två ombyten så att den blir så full att necessären måste ligga längst upp i tappningsläge.

Men det var ändå nånstans bra att jag tog med två ombyten. Det jag hade som första alternativ var icke passande insåg jag när jag tittade på övriga deltagare. Det fick bli den mera sedesamma kjolen (en kjol som jag för övrigt införskaffade när jag själv gick på gymnasiet. Jag var väl mera sedesam då). Klackarna vågade jag mig inte heller på. Att lärare får smeknamn av eleverna vet jag, jag ville snarare undvika att bli omdöpt av lärarna själva. "Jaha, vem har ni i svenska då? Slampan?"

Festen var bra. Jag och Sofia vann en tävling (jag tävlade! Bara det är ju som en seger) där vi var bäst på att uppskatta längden på ett snöre. Vi gissade 11,20 meter, det var 11,37. Vilka oväntade skills. Jag kan vicka som mattelärare any day. Jag dansade även bugg. Och skrattade så jag grät.

Resan hemåt var mindra bra. Vi hamnade i en vagn där det satt två obehagliga människor. Det började med at de krökte lite nedlåtande på mungiporna över att vi jobbade i Tierp, en liten håla. Tierp har för mig blivit lite som min familj - jag vet att den kan vara konstig och komisk ibland, men ingen utom jag får skämta om den. Tierp kanske är lite av ett gudsförgätet ställe dit jag aldrig någonsin i hela världen skulle kunna tänka mig att bo, men jag älskar mitt jobb där och jag älskar mina elever. Rör inte mitt Tierp!

När ressällskapet sedan visade sig vara Migrationsverketsanställda med sverigedemokratsåsikter blev stämingen inte mer hjärtlig precis. Otroligt obehagligt att höra deras åsikter. Jag blev sådär arg att jag hörde mitt hjärta slå, och det verkade drabba fler än mig, vi argumenterade högljutt bland annat om papperslösas rätt till vård hela vägen hem. De tyckte till exempel att är man illegal flykting har man förverkat sin rätt att leva. Japp. Jag frågade, de sa ja. Jag är rädd för den här världen ibland.

Idag har jag mest gått i dvala. Dvalgång, ätning och inhandlande av nytt smink. Det blev dyrare än krämen. Bra mycket dyrare. Fyfan, jag ska sluta vara så ytlig. Snart.

Finns ett sånt ord? Tydligen, för det är det jag har. Och mitt finaste röda nagellack är borta. Bara en sån sak kan ju förstöra en hel kväll.