Det är en hård dag. Jobb, ärenden, träning, matlagning och nu jobb igen. Jag sitter nedbäddad i sängen och ska fortsätta rätta uppsatsberget (lovat två klasser att prata betyg imorgon) och när det är klart måste jag planera en lektion som tillåter att eleverna kan jobba på egen hand medan jag pratar med dem en och en. Jag känner mig lite mör och matt. Tur då, att jag ramlade över en gammal favorit från SNL som kan bidra med inspiration och insikt när jag behöver det som mest.

Igår lagade jag och Assar mat. Fiskgryta. Den är mycket god, så Assar har gått med på att dela med sig av receptet:

Skiva en fänkål i smala skivor. Skala och klyfta ett drygt halvkilo potatis. Lägg det i en gryta, koka upp tillsammans med sex deciliter grönsaksbuljong och fyra matskedar vitt vin. Häll på några matskedar hackad gräslök. Skala en citron i ett stycke om du kan, lägg i skalet i grytan. Låt alla grönsaker koka i omkring femton minuter.

Skär 225 gram vit fisk och 225 gram lax i små tärningar. Lägg i fisken i grytan och låt allt småkoka tills fisken fått fin färg, ungefär 3- 4 minuter borde räcka. Blanda i ungefär fyra matskedar creme fraiche. Salta och peppra.

Ät dig mätt, spinn och somna nöjd och belåten.

Den 28:e september blev det höst på min balkong. Jag plockade ner balkonglådorna, klippte bort alla slingerväxter och planterade ljung, silverek och annat höstligt. De blommor som fanns kvar på krassen stoppade jag i en vas. Sen fick vasen stå där, ute på balkongen dag ut och gad in, inte tänkte jag på den, det var ju för fan för kallt för att vara ute!

Igår togs nedanstående bild. Det är mer än en månad sedan jag stoppade ner buketten i vasen och lämnade den till sitt öde.Det är nästan så att man blir rörd. Som att det symboliserar någonting. Men vad?

Trött efter måndagen efter ett lov lallade jag in på Pocketshop när jag stigit av tåget i Uppsala. Jag var liksom tvungen att pausa lite innan jag satte mig på cykeln. Stirrade på hyllorna, bläddrade förstrött i några böcker, var inne på att köpa några av dessa (Vem är arg är en av mina absolut bästa böcker. Allvarligt.) men bestämde mig för att beställa dem på nätet istället. Däremot gick jag hem med ett pocketboksskydd och en stor kasse. Den ska jag ha att släpa jobbet i fram och tillbaka mellan tågstationerna. Den kan också fungera som alibi när jag känner mig underlägsen alla rävar. Jag ska tänka att jag också är precis lika intellektuell, bara på ett för dem obegripligt sätt. Och det ligger nog en del sanning i det kanske.

Apropå läsning så pratade jag och två andra om vilka böcker vi läser för tillfället på lunchen. Jag sa att jag läser Låt den rätte komma in, nu när jag gillade filmen. ”Aha, är det den där spökhistorian?” frågade en av de andra två. Jag förklarade vad den handlar om. Han svarade mig med ”Ja, jag känner att jag bara har tid att läsa kvalitetsböcker numera” Haha! Jag blev först paff, sen rätt full i skratt. Han hör till den lilla skara som fortfarande verkar se mig som en så kallad ungdom snarare än en vuxen kollega, så jag tog allt med en skopa salt och teg. Bäst så, för matfridens skull. Den andre och jag utbytte himlande blickar, så jag känner mig mer förstådd än missförstådd.

Apropå jobbet och kollegor så måste jag bara tillägga att jag fått två spontana kramar idag, en av en kollega och en av en elev. För att de blev glada över en sak jag sa respektive bara av att träffa mig. Fint! Varmt i magen.

Bli för allt i världen inte svensklärare. Och om du envisas med att bli det ändå, låt eleverna bara göra muntliga uppgifter och examinationer.

Om du inte lyder mitt råd, skyll dig själv då.

Det får jag göra idag. Jag är begravd i drygt 60 uppgifter med titeln "Mitt språk" och ungefär lika många debattartiklar. De ligger utspridda överallt i hela sängen. Under dem ligger jag. Under mina ben med en filt som tak ligger Assar och spinner förnöjt över min misär. Han är inte svensklärare nämligen.

Vi hade nån typ av middag som utvecklades till nån typ av förfest som helt plötsligt var en efterfest och upplöstes vid fyratiden igår. Trevligt! Trevligt att umgås med människor man gillar, trevligt att få vara hemma hos sig själv. Trevligt, trevligt!

Trevligt med diskmaskin också.

Nu halvsitter jag i sängen, full med kebabtallrik i magen. Solen lyser in genom förnstren, Assar ligger i hönposition och tittar på mig med outgrundlig blick, Snippe uppdaterar sig på internet och jag har en bok, en kopp kaffe och en delicatoboll som bara ligger och väntar på mig. Trevligt!

Om det inte vore så att jag hade förträngt att jag behöver rätta (jag menar bedöma!) en massa uppsatser till veckan som kommer...

Ljus!

Jag tar det som ett gott tecken, en signal om att det finns hopp om livet, även under vinterhalvåret. Att första november bjuder på att jag vaknar av mig själv, tar en promenad i klar luft, får sol i ögonen och blå himmel i huvudet när sista oktober bjöd på stormvindar, kalla fötter och snöslask.