Wooohooo! Jag upptäckte just högen med Larson!-tidningar jag lånade av föräldrarna igår när jag var där och firade fars dag genom att äta mammas goda gulasch. Några blommor gav jag förstås bort till honom också, den där pappan.

I alla fall. Serietidningar, en hel hög. Ahhhh. Precis den sortens läsning min själ suktar efter ikväll.

När jag nämnde för en annan svensklärare att min cykel heter Gunnar och han frågade "Jaså, efter Gunnar på Hlidarende?" kände jag en inre frid.

Jag har hamnat rätt. Jag har liksom hittat mina nördlikar.

Vi är viktiga och upptagna. Det är söndag.

...om svärd i natt.
Jag drömde om strid i natt.
Jag drömde jag stred vid din sida
rustad och stark, i natt.

Det blixtrade hårt ur din hand,
och trollen föll vid din fot
Vår skara slöt sig lätt och sjöng
i tigande mörkers hot.

Jag drömde om blod i natt.
Jag drömde om död i natt.
Jag drömde jag föll vid din sida
med banesår, i natt.

Du märkte ej alls att jag föll.
Din mun var allvarsam.
Med stadig hand du skölden höll
och gick din väg rakt fram

Jag drömde om eld i natt.
Jag drömde om rosor i natt.
Jag drömde min död var fager och god. ---
Så drömde jag i natt.

Nej det var inte sant, nej det var inte sant, för det var faktiskt Karin Boye.

Själv drömde jag om marsvin. Massor av marsvin.

Jag höll i mitt första igår. Det måste ha gjort mycket större intryck än vad jag var medveten om. Marsvin är lite som barn för mig, jag har alltid varit rädd för dem för de går sänder så lätt. Fast marsvin är sötare än barn, åtminstone de med kort päls. Jag har haft skräckvisioner av att jag råkar knäcka nåt stackars marsvinsryggrad med ett ”snäpp” och sen skulle allt vara tragik. Därför har jag undvikit närkontakt. Men Melvin höll. Han satt i mitt knä en stund, bökade in sig under min huvtröja och där låg han sedan och gnisslade nöjt. När han gnisslat färdigt kom han fram och gnagde på katten Prinsens päls. Prinsen, som lagt sig bredvid mig i soffan, tyckte det var så penibelt att bli gnagd på av en stor råttliknande varelse att han helt enkelt vände bort huvudet och låtsades inte se vad som pågick, men låg snällt kvar. FÖRNEKELSE! Roliga, roliga djur.

Hursomhelst så vimlade det av marsvin i mina drömmar inatt. De var överallt, vad jag än gjorde.

Kompiskväll på Granit, vi blev ditbjudna av Linda. Eftersom Snippe smet ut till Coop efter ca 10 minuter slutade det hela med att jag för att roa mig själv i min ensamhet (kunde ju inte stå och taltrakassera Linda hela tiden)tröstköpte grå (vantar, burk), vita (salt, linne, penna) och svarta (mössa, kom-ihåg-tavla till köket) saker för drygt 400 kronor. Och då hade jag ändå 25% rabatt. När jag var färdighandlad cirkulerade jag kring snacksbordet som en svulten haj, stoppade i mig gurkstavar, pepparkakor med mögelost, glögg och äppel-kaneldricka.

Nu har jag lite ont i plånboken och i magen.

Jag är anställd som vikarie, faktiskt vikarierar jag för min praktikhandledare. Terminen börjar lida mot sitt slut, veckorna går sjukt fort och nu börjar det dra ihop sig inte bara till betygspratande med elever utan även till framtidsfunderingar för igeln igen.

Och framtidsläget verkar vara som så att jag kan börja fundera över att säga hej. Ingenting går att garantera så länge inga ansökningar om tjänstledighet från f.d handledaren finns, men det ser lovande ut.

Åh. Jag vill så gärna stanna. Jag vill så gärna fortsätta ha mina fina elever och träffa mina fina kollegor i det numera fina lunchrummet sedan vi instiftat städveckor. Jag vill inte någon annanstans. Jag vill stanna kvar. Jag vill så gärna ropa HEJ!

Kanske får jag veta mer imorgon, kanske vågar jag åtminstone viska hej efter det. Kanske.

Imorgon ska jag se på film med en klass. Ämnet är religionskunskap, filmen Prince of Egypt.

Uuuuhhh.

Vad har jag gett mig in på. Det kommer att vara major kräk- och ångestvarning på mig i 1 timme och 34 minuter, och det kommer inte bero på alla smetiga sånger som kommer att sliska över oss i parti och minut. Det kommer att bero på att jag har sett den där filmen kanske trettio, fyrtio gånger. Minst.

När världen var ung och jag jobbade som barnpassare på Sats fanns inte så många videoband att välja på. Och videon skulle stå på, annars surade ungarna. Den här var en av de kanske tre, fyra som fanns att tillgå. Hellre slisksång än hysteriskt blinkande, bloppande, skrikande Quack pack resonerade jag oftast. Åtminstone trettio, fyrtio gånger. Kanske blir det den fyrtioförsta gången allt brister för mig.

Men det är en risk jag får ta. Jag blev nedröstad av klassen.

Idag har mina elever (inte alla, men åtminstone tre klasser) fått lyssna på Vreeswijk och Led Zeppelin på lektionstid. Ty idag inleddes ett lyrikmoment i svenskan.

Åh, ibland är det extra roligt att få vara lärare och bestämma. Jag bestämde bra trots min subjektivitet verkade det som, de satte igång och tänka och analysera som små ljus. Mycket nöjd med magkänslan idag. Fick dessutom höra att jag är världens bästa lärare av en elev, ännu en notering i komplimangsboken!

Detta är visserligen liveversionen, den som spelades upp i klassrummet var originalversionen, men vafan, Plant är så gullig på hästryggen och med svärd och flugsvamp i hand. Jag är ju svag för vikingar som sagt: