Det här med att gå ut. Jag vet inte.

Jag har nog blivit gammal. Eller kanske bara vis. Eller helt enkelt otålig.

Jag tror att det fan ska bli kul och sen står jag där och blir lack på att jag inte hör nåt, att toakön är en mil lång, att skorna klibbar fast i golvet, att det är tio pers man måste undvika att få ögonkontakt med för att slippa meningslösa hälsningsfraser och panikögonblick när man försöker komma på nåt meningsfullt att prata om. Å andra sidan, de människor man faktiskt gillar och vill prata med fungerar det ändå inte att föra ett samtal med, volymen är för hög, det finns ingenstans att sitta, man blir omkringknuffad av fulla drygon så varje samtal räcker i ca 30 sekunder och man hinner precis avhandla det spännande ämnet ”hur läget är”.

Nä. Jag vill ha förfester. Hemmafester. Middagar. Häng. Jag vill prata med folk. Prata om nya saker, fan diskutera. Hålla i ett ämne mer än i fem minuter. Umgås på riktigt. Säga mer än ”tjahurärlägetfanvadbrajasammahärtyp”.

Snippe och jag gick skallgång kring cykelställen vid stationen idag. Utan resultat.

Imorgon går jag ett varv till, med förstoringsglas om så krävs. Men jag anar oråd. Jag anar förbannelsens närvaro.

Jag har också oråd att köpa en ny cykel. helvete. Det skulle ju vara jag och Gunnar nu ju.

Min ex-handledare kom in till skolan och lämnade in sin tjänstledighetsansökan idag. Han är anmäld till en C-kurs och är garanterad en plats förutsatt att han klarar sista tentan. Han lovade mig att han skulle klara sista tentan.

Så. Typ. Hej!

Lycka och lättnad. Ojojoj.

Istället för att däcka, träna eller jobba valde jag att gå på promenad ikväll när jag kom hem. Hade sällskap av både Maja och en kollega från jobbet, men Maja ångestavvek en stund innan slutet. Drygt med deadlines. Åtminstone för doktorander insåg jag när jag skrev orden, mina elever verkar inte bli så nerviga. De brukar heller sällan hålla sina deadlines heller. Ack, hårda verkliga värld som väntar dem.

I alla fall. Promenad. Inte vilken som helst, utan Allt ljus på Uppsala-vandringen med raskt promenerande Friskis och svettis-personal som flockledare.

Jag ska nog gå den igen, utan raska ledare. Jag vill få mer tid till att läsa på skyltar och fota i lugn och ro. Här är lite av vad jag såg, till att börja med i alla fall.

Cyklade till tåget igår morse, fick skjuts hem från jobbet på kvällen. Hittar inte cykeln idag.

Jag tror inte (ännu) att den är stulen. Jag har bara en minneslucka och en mörkgrön cykel som står i ett cykelställ vid jävla tågstationen i jävla cyklarnas stad. Och det är november. November och duggregn. I november med duggregn är alla cyklar svarta och glansiga förutom de få timmar då solen vågar sticka fram nosen, men när den behagar göra det sitter jag med min nos över en bok, riktad mot en datorskärm eller ett gäng elever.

Jag gissar att jag jag får använda en del av lördagen åt cykelletarpromenad...

Idag har jag känt det stolta modershjärtat klappa för tjugo (give or take a few) fina, fina kids. Gissar jag. Att det var modershjärtat alltså, jag vet ju inte, jag har inga barn. Men just ikväll kändes det som att det var mina ungar som gick där. Mina gängliga tonåringar. Åh!

Min ena klassföreståndarklass har arrangerat en modevisning ikväll. Alla skötte sig så sjukt bra. De darrade som små asplöv innan och så funkade allt som smort. Och alla som skötte markservicen var som klippor. Fina, fina!

Att jag sedan var kvar i skolan till nästintill 22 och städade, det är en annan sak. Trött så att händerna darrar på tangentbordet. Men stolt, åh, så stolt.

Glömde skriva att jag slagit i knät, fått ett blåmärke, skurit mig i fingret och därtill färgat ögonsfransar och fan vaxat ögonbrynen idag också. Det gjorde ont. Alltihopa.

Jag är arg och less.

Arg, arg, arg.

Less less, less.

Hälften är novembers fel, hälften är olyckliga omständigheters fel, hälften är andras dåliga planerings fel. Det är en halva för mycket redan där, då fattar du hur illa det är idag. Resten av misären härrör från dålig personkemi (mellan andra, mind you, jag är bara en oskyldig person som råkade hamna i närheten när kriget bröt ut). Och så lite november till på det.

Jag är trött på att vara trött, jag vill ha fler timmar på dygnet, jag vill vara vältränad utan att behöva träna, jag vill vara mätt utan att laga mat. Jag vill ha ett roligt liv fullt av roliga saker. Och fler timmar på dygnet.

Fast när jag tänker efter hände en rätt rolig och bra sak på jobbet idag, men det passar inte att skriva om i detta bittra inlägg, det förtjänar ett eget. Senare. Om jag skulle skriva om det nu skulle jag kanske riskera att man inte tar min surhet på allvar, och så kan jag ju inte ha det. Det är SYND om mig. Jag har drabbats av november.