Igår köpte jag stövlar. Höga stövlar, slutar precis under knät. Det hjälpte ju föga imorse när jag klev av (det tjugo minuter försenade) tåget. Vi fick vada igenom lårhöga drivor snö för att komma av perrongen. Lårhöga för alla kring 160 centimeter i alla fall. 

Till min första lektion kom fyra elever. Lektionen därpå fem. Och sista lektionen slog vi alla rekord - hela sex elever på plats!

De som väl kommit hit kan inte komma härifrån förrän tidigast fyra har de fått veta. Alla bussar inställda.

Snöstorm kallas det.

Efter att ha ätit lördagsmiddag bestående av pepparbiff, grönpepparsmör och en mängd med olika goda grönsaker i stearinljusens sken, intagit efterrätten grekisk yoghurt med pacannötter, apelsinklyftor och flytande honung (och så kaffe på det) i sängen samtidigt som vi såg slutet av filmen vi somnade ifrån igårkväll känner jag mig ju otroligt upplagd för att ta itu med de flera kilo papper jag har lyckats spara på mig och som måste bedömas och betygsättas den här helgen.

Mmmmm.

Igår åt jag lunch i skolmatsalen. Jag brukar ta med mig lunchlådor men jag hade varken orkat laga mat eller handla nåt färdiglagat på torsdagen, så jag tog med mig 45 kronor som det kostar för lärare att äta i matsalen och gick storögt in i djungeln.

Det var en ny upplevelse och samtidigt inte alls.

Jag tog en bricka och en tallrik. Gick till mattrågen. Det var fiskpanetter, någon slags vit sås och kokt potatis.

Sladdriga fiskpanetter, orangea på ovansidan, blekgula på undersidan, sås som smakade mest bara gräddfil och potatis med liksom ett skal trots att de redan var skalade. Ett halkigt gult skal som dolde en svampig vit insida. Salladen till detta bestod av rivna morötter, ärtor och kall, nästintill fortfarande fryst, broccoli.

Precis som när jag gick i gymnasiet. Precis! Jag blev alldeles nostalgisk. Jag åt upp hela portionen i ren chock. Det hade jag nog knappast gjort som tonåring förstås. Och som tonåring hade jag suttit vid ett bord mitt på scenen i aulan och haft spanlunch tillsammans med de andra tuffa i min klass. Åh, vi ägde matsalen.

Fina tider, underbara tider. Spanlunch. Och fiskpanetter. Fast våra hette ibland piratpinnar och var då formade som ankare, fiskar och andra havsassociationer. Formen förändrade däremot varken färgen eller konsistensen. Dessa verkar vara eviga.

Det är sånt här som gör mig lycklig. Rent och skärt lycklig. Jag satt inne på mitt arbetsrum och svensklärarskrattade högt. Många gånger.

Det blåser nya vindar nu, kulturtantsvindar. Ljusvandring förra veckan, teater idag, nya projekt inplanerade veckorna framöver. Åh, här ska samlas kulturellt kapital. Min kulturtantsvän Linda och jag såg pjäsen Blåmärken idag. Jag hade dragit på kulturörhängena:

Som även matchar (matchning är som de flesta säkert vet viktigt för en äkta kulturtant) kjolen:

Trots tappra försök märks det dock att jag är något ny på området, både kjol och örhängen är nämligen inhandlade på H&M, inte Marimekko, Gudrun Sjödén eller annat passande kulturtantsmärke. Det kommer, det kommer.

Kanske är det för att vi alltså är något nya på området, men ingen av oss var direkt himlastormande berörd efter att ha sett pjäsen.

Jag kan nu, efter att ha googlat lite, säga att jag varken håller med DN eller UNT. Nej, det är Ergo som står mig närmast i smak. Kunde man ju just tänka sig. Studenttidningen. Fan då. Men faktiskt, precis som det står i recensionen; det känns som att man utgått från att publiken är dum.

Jag och Linda tyckte inte att publiken verkade dum. Vi tyckte att de verkade fulla. Vi förstod inte vad folk skrattade åt.

Dagens citat:

"Jag kan tänka mig att läsa Svenska B, men bara om vi får ha Nina som lärare, för hon förklarar så bra"

Sagt av en elev till sin klassföreståndare på ett utvecklingssamtal. (Dock vill jag bara tillägga att Svenska B är obligatoriskt för alla, oavsett om de har mig som lärare eller inte, om någon blev fundersam.)

Tada! Dagen gjord.

När jag i lördags inte hittade cykelskrället i stället där han bör stå och vänta tålmodigt blev jag på asdåligt humör. Åskmoln, I tell you.

Så jag var tvungen att köpa presenter till mig själv för att blidka mig. Arga örhängen, godisdoftande läppbalsam och söta rosor.

För att jag inte hittade cykeln.

Planen var att leta även på söndagen men jag förmådde mig inte ut i kylan igen. Jag ska alltså leta vidare en annan dag, antagligen i mörkret om jag inte ska skolka från jobbet eller vänta till helgen. Vilket i sin tur innebär att det kommer att bli än svårare att hitta min Gunnar. Detta i sin tur innebär med största sannolikhet att jag kommer att utveckla min åskmolnspersonlighet ytterligare och förmodligen därför kommer att fortsätta köpa fler presenter till mig.  För att hålla mig över ytan liksom.

Det kommer att bli dyra dagar.

Söta.

Väldoftande och tufft.

Fyfan. Så känner jag mig. Blek, svullen, missat att raka benen vid vaderna, torr i ansiktet, finne på hakan. Platt hår. Glåmig, trötta ögon. Kalla fötter. Dåligt humör. Bläbläblä.