Det känns väldigt främmande med tanke på de mitt mående och beteende de senaste veckorna, men idag känner jag mig alldeles full av liv! På en måndag! Jag fattar ingenting. Tog tidiga tåget i vanlig ordning (Snippe skjutsar mig fortfarande på cykeln varje morgon, jag tycker att det är lite mysigt. Nästan så att jag inte ska skaffa mig en ny cykel kanske?) lektionerna gick bra, dagen gick snabbt.

Väl hemma lagade jag mat, svidade om till träningskläder och joggade (med en matlåda till Snippe i händerna!) till Sats där jag träffade pojkvännen i färd med att göra sit-ups, lämnade över maten och satte mig på träningscykeln. Efter det körde jag core, som nu återtagit favoritpassplatsen efter att muskel förvandlats till ett riktigt mespass som jag tänker bojkotta ett tag framöver. Det var sådär sjukt skönt att träna.

Mötte upp Alexandra på väg hem, lämnade tillbaka ett paket ägg och bjöd på en kopp te medan jag åt mat. Och sen har jag groomat mig själv med alla möjliga medel och kurer och avslutade det hela med att sätta mig mitt på vardagsrummet med en tekopp, mörk choklad och en clementin för att vika all tvätt.

Jag fattar ingenting. Klockan är snart tio och allt jag behöver göra är att borsta tänderna, så är jag färdig för säng, bok och katt. Och Snippe som just är hemkommen från repan. Jag har till och med lagt fram de kläder jag tänkte ha på mig imorgon. Hur hann jag med det här? Hur kommer det sig att jag inte stupat halvvägs?

När jag var på väg till tåget efter en ganska intensiv men bra dag, lite lagom trött men på gott humör, passerade jag en elev jag har i svenska. Vi hälsade på varandra och jag hörde att hennes lite äldre kompisar frågade vem jag var. "Min lärare" svarade hon. "Oj, vad söt hon var!" svarade en av kompisarna. (Och sen tillade hon att hon minsann inte är lesbisk, haha.)

All trötthet försvann. Lättsmickrad igel kallas det.