Jag skulle sitta hemma idag, äta pasta med mozzarella och pesto och intev göra NÅT medan Snippe leker med Manne. Men icke. Inte ska jag kunna sitta ensam och glo in i väggen i godan ro. Jag blir ju medlurad. Fyfan, jag blir så trött på mig själv.

Nu drar vi på restaurang.

Via Pelle halkade jag in på den här.

Lycka!

Allvarligt, det här är en av mina favoritlåtar. På rikt. Jag menar det!

Ett starkt musikminne är när jag hörde den för allra första gången som barn. Jag blev alldeles pirrig i hela kroppen och kunde inte sitta still. Jag hoppade omkring i sängen och lyssnade på den om och om igen.

Dryga tjugo år senare laddade jag ned den till min mp-3 spelare och lade till den på en spellista jag ofta lyssnade på när jag jobbade som brevbärare.

Trapporna togs alltid med skutt som vore jag en liten häst.

Hotellet vi bodde på hade Astrid Lindgren och ett filmteam som första gäster när de öppnade. De skulle spela in en Saltkråkan-film.

Pelle!

Min Pelle som jag var så kär i. (Det verkar vara mycket som är mig kärt nuförtiden.) Truliga Pelle som är så snäll mot alla djur.

Och nu har vi bott på samma hotell. Jag känner att det är starka band mellan oss.

En drumlig person som lånade min kamera för att fota våldsgästningen igår lyckades förstöra kameran. Nu går det inte att ställa in skärpan på kameran och enligt experten på området är det kört. Bara till att köpa nytt. För honom alltså, jag får självklart ärva hans gamla. Det är så det fungerar i det här hushållet. Bilden ovan föreställer skuggor av lärare som just varit ute och spanat efter vildsvin. Här är alltså innan whiskey och våldsgästning, medan kameran fortfarande var i livet.

Vi fick se både vildsvin, hjortar, gäss och höns. Vi tittade längst på hönsen...

Roligt var det alltså, att åka färja till Åland med jobbet. Själva färjefärden var väl inte höjdpunkten förstås, trots att det bjöds på buffé och jag åt så att magen stod i fyra hörn. Efter första omgången åt jag bara på ren vilja. Jag hade missat att det fanns ännu en lång disk med annan mat än den jag tog av först, och då fanns det ju inga alternativ än att provsmaka igenom sig även den disken. Och sedan efterrätt, för sådan finns det ju alltid plats. Och två koppar kaffe på det.

Nej, vad jag tyckte var allra roligast och vad som också gav allra mest var just tvärgrupperna. Att få sitta och prata om skolsaker tillsammans med lärare man inte träffar varje dag, vissa hade jag inte ens sett förut vad jag kan minnas (främst glada gubbar som arbetar med fordonselever). Även min rumskamrat var en hit, Malin, en helt ny lärare, nyare än jag! Söt, snäll och verkar tänka mycket likt mig. Vi utgjorde ett fint team.

Och så middag på kvällen som efter att baren stängt slutade med whiskey på rummet. Inte mitt rum. Vi var väl en femton personer minst som valde att våldgästa två stackare. Helt galet. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Just nu känner jag mig lite kär i min arbetsplats. I allihopa.

Jag känner mig lite sliten också. Sent i säng, uppe med tuppen för ytterligare gruppsamtal. Och så resan hem på det. Snippe och våra gäster är på O´Learys och tittar på ett band. Jag klarade av tre aggressiva låtar framförda av förbandet samt att beskåda ett slagsmål där andra stod i ring runt om och skrek ”Fight! Fight! Fight!” innan jag bestämde mig för att vandra hemåt igen.