När jag kom på att jag inte har någonting inplanerat imorgon eftermiddag; ingen kompisträff, inget föräldrabesök, inget ärende på stan, ingenting som delar upp min lediga tid i olika rutor, så gick det som en lycklig rysning genom hela mig. Jag kände hur det liksom pinglade en liten lycklig klocka någonstans i magtrakten.

När blev jag så hemmakär? Är det nyttigt?

Fantastisk. Lysande. Sagolik. Oerhörd.

Det finns så många adjektiv, men ändå saknar jag ord. Det allra mest fantastiskaste startar omkring 1:00. Fabulöst skådespeleri. Fabulöst, säger jag er!

Den ligger laddad i dvd-spelaren redo att spelas upp på min begäran.

Man ser någon meter om man tittar ut genom förntret i mitt arbetsrum, resten är vitt, vitt, vitt. Dimma. Stilla. Mysigt. Igår vid samma tid sken solen in, himlen var klarblå och löven på träden röda. Stilla. Mysigt.

Det är nåt fel på mig. Jag trivs med att sitta här med mitt automatkaffe och tallriken med fil och sjukt nyttig müsli (bara frön, nötter och gojibär) innan någon annan än expeditionspersonalen och kanske rektorn finns på plats. Innan allt vaknar.

Dimman ligger vit bakom taken. Endast igeln och kopiatorn är vaken.