Tidigt imorse, innan eleverna dykt upp på allvar, stod jag i en korridor och pratade med en kollega om hur eller om vi ska planera några religionslektioner tillsammans, när en kvinna kom gående mot oss och log. Hon presenterade sig, sa att hon skulle vikariera för en annan lärare och tog min kollega i hand. När de hälsat färdigt sträckte jag fram min näve och sa "Nina". Hon tittade lite osäkert på mig och sa "...eh, jaaahaa, och du är elev då alltså?" varpå jag svarade "alltså, naejj, en sån där lärare". 

Det blev lite synd om henne. Jag tror hon tyckte det var otroligt drygt och att hon tappade fattningen lite, för hon släppte inte min hand utan höll fast den och började veva upp och ner, upp och ner en lång stund medan hon ojade och urskuldade sig. Jag kände mig som en gummifigur. En road gummifigur.

Jag glömde nyckeln till arbetsrummet i nyckelskålen, i-poden på byrån och lunchen i Snippes cykelkorg. Hur var det, alla dryga ting är tre? Bra start på veckan i alla fall.