...tänk vad dagen gick fort, tänk vad mycket vi gjort, men nu är det slut för idag...

Kanske ska jag börja sjunga den med mina elever sista lektionen varje dag? Vi sjöng sången på lågstadiet. Jag har för mig att man stod vid bänkarna, bakom stolarna och sjöng. Det var lite fin stämning vill jag minnas!

När jag tänker efter så skrev några av de lustiga eltvåorna att de ville sjunga på svensklektionerna. Se där! Min chans! (De skrev också att de ville "se på film, inte jobba de två första veckorna och ha roligt" men jag måste ju kunna välja ut några förslag till att börja med?)

Men min dag då, den som snart är slut, hur har den tett sig? Jo, såhär:

Jag orkar inte ens vara förbannad över cykelstölden. Det är liksom för mycket. Hysteriskt. Jag skrattar mest. Det blir bara till att ställa klockan på tio minuter tidigare än vanligt imorgon, det är vad det tar att promenera till stationen i lugn och ro och dessutom hinna tappa nåt på marken och gå tillbaka några steg. Om man skulle behöva tappa nåt och backa alltså. Mer energi än så orkar jag inte lägga på cykelsaknaden just nu.

Kanske bryr jag mig inte så mycket om cykeleländet för att jag tog ut min abstinens och möjliga aggressioner på en träningscykel på Sats nu i kväll. Jag bestämde mig helt sonika för att jag nu är frisk från pesten eller förkylningen eller vad det nu är som har drabbat mig den senaste veckan och att det nu är dags för miljonte gången i ordningen att ta tag i träningen igen. Konditionspass på egen hand blev det. Jag var förberedd på en timmes psykisk tortyr, men det var inte så farligt. Jag lade till och med bort alla tidningar och koncentrerade mig enbart på att trampa och att svettas. Tortyr blev det bara de sista tio minuterna när i-poden hängde sig och jag fick lyssna på tjutande löpband och deppig gymmusik. Kanhända gör jag om hela proceduren imorgon om jag hinner.

Funderar också på att väga mig imorgon, men jag är lite nojig över att bli besviken. Förra veckan gick jag ner tre kilo. Det är rätt bra jobbat ändå, särskilt med tanke på att jag varit pestsmittad och knappt gjort nåt jobbigt alls. Det som varit direkt ansträngande har ju varit att handla mat, och handla måste man ju göra lik förbannat, vad man än väljer att stoppa i sig. Hursomhelst, jag tror inte jag kan skryta med samma resultat denna vecka. (Jag får se hur smal jag känner mig när jag vaknar imorgon.)

Efter träning blev det mat (köttfärsbiffar med grönsaksstavar och dip av turkisk yoghurt, för den som är intresserad) slösurfande, dusch och nu säng. Det var den dagen. Jag är iklädd sovstassen och glasögon, förberedd för en stunds repetition av judendomen i en ny bok inför en genomgång imorgon. Känner mig helt ny och tom. Tömd. Jävlar vad jag kommer att sova om bara en liten stund.

Spelaren är förresten helad nu, Snippe svängde sina magiska fingrar över den, nu är den from som ett lamm. Jag med. Godnatt.

Imorse när jag skulle cykla till tåget så gick det inte. För det stod ingen cykel i cykelstället. För den var borta. Stulen.

Det känns som lite déjà vu. Som du kanske förstår.

Eller en förbannelse, rakt av. Vad krävs för att bryta den? Måste jag pussa en padda, fånga en häxa, komma på den elake dvärgens riktiga namn? Hjälp mig!