brynandes kotletter, paprika och lök, kokandes rödbetor och stekandes kantareller i smör. Vilken jävla husmor jag är. Jag kan ju tydligen inte hålla mig borta från spisen hur hårt jag än försöker. Jag som skulle sluta äta. Jaja. Nu behöver jag inte tänka på det här igen. På över arton timmar. Gaaaah. Att laga mat är ett jävla sisyfosarbete. Så fort man lagat färdigt så äter man upp den. Jaha. Så står man där vid spisen igen.

Helvete. Jag måste ju komma på ett mellanmål till imorgon också.

Ibland är det så roligt, så roligt att vara svensklärare. Extra roligt. Som några veckor framöver när jag och tre klasser håller på med språk i språket. Gruppspråk, sociolekter, dialekter och fackspråk. Roligt! Roligast är dialekter. I Norduppland säger man klöpp, böt, skärde, däribak, lag (som i lade), tynnre och andra fina ord. Jag skärde i det tynnre snöret, klöpp av fransarna, böt ut det och lag det däribak på bi:n (som i bilen). Jajemen.

Mina elever får lyssna på dialekter och försöka känna igen varifrån de kommer. Jag har använt mig av den här sidan, bränt ner några prover på en skiva och tagit med till skolan. De lyssnar med spetsade öron och gissar hej vilt. Ibland bra ibland inte lika bra.

Jag önskar ganska ofta att jag pratade en dialekt själv, istället för mitt utjämnade språk. Om mina föräldrar bara varit lite mindre måna om att låta som alla andra i Universitetsstaden. Töntar.

Min mamma kan man fortfarande ana sig till varifrån hon kommer, (Skelleftehamn i Västerbotten) åtminstone när hon blir arg eller när hon pratar i telefon med sin syster. När hon kom till Uppsala var hennes dialekt tydligen ganska genuin, men hon arbetade bort den innan jag föddes. Jävla, jävla. Å andra sidan fick jag gå hos talpedagog på lågstadiet för att jag hade det norrländska sje-ljudet (tänk att säga sju med sje-ljudet man använder i ordet fors – O så hemskt! Talpedagog, hit med ens! Hjälp det arma barnet att göra sig förstått!), vem vet hur illa det hade gått om jag ärvt hela dialekten…  Hade säkert fått gå om hela ettan på lågstadiet.

Pappa har nog aldrig låtit som om han kom ifrån Hälsingland (vilket han alltså gör, Hudiksvall för att vara noggrann), inte ens när han bodde där, å andra sidan har nog farmor aldrig låtit som att hon kommer från Gällivare heller (vilket hon alltså gör).

Men tänk om pappa pratat någonting sånt här ungefär (klicka på någon av högtalarna ovanför texten). Och mamma såhär. Mormor pratade ju nästan så, även om det är Burträsk exemplet kommer ifrån, inte Skelleftehamn. Och jag nåt mitt emellan? Det hade varit så roligt. Nu kan jag ju knappt härma dialekterna.

Sist men verkligen inte minst, två av mina absoluta favoriter. Det här är liksom också svenska. Å. Jag blir så lycklig! Lyssna och bli lycklig du också. Klicka runt på hela sidan!

Måndagen är avklarad, men på nåt sätt känns det nästan jobbigare att vara hemma än på jobbet. Mat som skulle handlas, tvätt som skulle vikas, diskmaskin tömmas och fyllas, sängen bäddas. Ett himla rännande. Och så den där jävla maten som ska lagas var eviga dag. Jag tror jag ska sluta äta. Det är inte värt det.

Jag är helt enkelt trött. Jag tror att en synonym till trött är höst.

Bilden är ifrån i fredags morse. Klockan är tio i sju och jag är trött. Inte på att åka tåg, turligt nog för mig som tvingas pendla 80 minuter av mitt liv fem dagar i veckan så gillar jag att sitta och titta ut genom fönstret med lurar i öronen. Eller att prata med medreselärarna. Jag gillar tåg. Jag gillar inte att vara trött. Jag är trött på att vara trött.