Faktiskt. Ibland. Ibland inte kanske.

Det var nämligen svårare förr. Vi pratar om så långt bort i tiden som lite drygt tio, femton år sedan. Innan Internet. Innan Google och Youtube. Innan alla musikkanaler på tv.

När jag var tonåring kunde jag så mycket som jag inte kan idag. Om en massa saker säkerligen men just nu är det jag främst tänker på musik. På högstadiet gick jag till biblioteket flera gånger i veckan, lånade böcker om mina idoler och cd-skivor så att lånekvittona yrde omkring mig. När det gick ett program som kanske, möjligen om jag hade tur, skulle kunna innehålla ett klipp med en grupp jag gillade var det bara att kasta sig över videon. Jag har alla Jag minns mitt 60-tal inspelade på videoband liggandes i någon kartong på någon bortglömd plats. De gudabenådade dagar då Mtv hade nån typ av temadag med Zeppelin, 60- eller 70-talsmusik eller liknande var jag förberedd; högar med videoband att använda upp, kuddar på golvet så att man kunde sitta nära tv-apparaten och inte missa en centimeter av bilden. Innan radioprogrammen satte igång satt jag med pekfingret berett ovanför rec-knappen. Jag klippte ur artiklar och bilder, hur små och obetydliga de än var ur tidningar och sparade i lådor.

Jag saknar den tiden lite grann. När man var tvungen att anstränga sig. Och verkligen ansträngde sig. Nu är allt så lätt att jag istället inte ens tar för mig vad som erbjuds rakt under nosen på mig. Internet svämmar över av videos, bilder och information som jag hade kunnat döda för när jag var i mina yngre tonår. Men söker jag upp nåt av det? Nej. För jag vet ju att det finns kvar även imorgon. Vh1 kör sina temaprogram med 60-talsmusik, 70-talshårdrock, ja, allt möjligt som hade gjort mig gråtfärdig av lycka för tio år sedan, och vad gör jag nu? Kom på mig själv igår kväll med att tänka ”Oj, en video med the Who som jag aldrig sett förut. Jaja” för att sen gå och borsta tänderna. För jag kan ju leta upp den på Internet när som helst om jag nu måste se hela. Ögonblicket riskerar aldrig att gå förlorat längre, jag kan återskapa det framför datorskärmen närhelst jag vill, problemet är att jag aldrig kommer mig för! Eller åtminstone alldeles för sällan. Jag har funderat, och jag tror inte att det handlar om ålder, vilket man kanske skulle kunna tro, inte mycket i alla fall. Jag är lika lättbesatt idag som när jag var 15, jag har mina idolbilder vid datorn på jobbet, jag har Ace som skärmsläckare jag har band-tishor och jag har lurarna i öronen så fort jag lämnar hemmet. Det handlar snarare om lathet. Eller kanske allra mest att det inte är någon utmaning längre.

Jag saknar den där pirriga lyckokänslan när man hittade det man letade efter, eller ännu bättre, när man hittade nåt man inte visste att man letat efter. Det var bättre förr. Jag måste börja leta igen.

Efter sånt här till exempel:

Inatt drömde jag att jag sa en massa kärlekssaker till Snippe och han svarade att han nog inte trodde att han var kär i mig längre. Inte lika kär i alla fall. Vi gjorde inte slut, men det var liksom inte lika kul att vara tillsammans längre efter det. Konstigt nog. Ååååh, den där gnagande känslan i magen, som ett hål. Det kändes så tydligt när jag vaknade. Dagen kunde ha börjat på ett lite mer angenämt sätt...

Oftast tycker jag att det är en rolig sak att jag i princip alltid kommer ihåg vad jag drömt under natten, ibland kan det dock vara en nackdel. Jag har tänkt att jag ska börja skriva drömdagbok men det har aldrig blivit av, lite delvis av att jag har en tvångstanke (eller ska man kalla det en skräckfantasi?) om att jag vips skulle sluta minnas mina drömmar om jag började skriva ner dem.