Den här dagen har varit en transportsträcka. Till vad vet jag inte. Till det här jag gör just nu? Sitter i sängen, glor på en datorskärm och en tv-skärm på samma gång. Är det så illa att hela dagen har gått ut på att överleva så att jag kan göra det här? Åherregud. Hjälp mig. Kanske är det så att jag tycker lite extra synd om mig just idag för att jag snorar och låter hesare än vanligt. Ögonen svider. Gnäll, gnäll. Snippe är snäll och ominstallerar min dator men har inte hunnit lägga in word än. Gnäll, gnäll. Jag måste låna hans mac som jag inte riktigt är vän med än, gnäll, gnäll.

Delar jag upp dagen i bitar är varje del för sig inte alls dålig. Eleverna har varit snälla och gjort vad jag bett dem om, till och med den sista lektionen på dagen, när huvudet var som mest fyllt av bomull och jag hade den mer eller mindre ökända klassen. Alla utom en elev som jag faktiskt blev arg på. Andra gången jag kan minnas att jag blivit arg på riktigt, så att det märks, och det på samma elev. Irriterad fast det inte märks kan jag väl bli lite då och då, men jag tror nog att jag spontanler största delen av tiden i klassrummen. Säger ifrån gör jag väl titt som tätt, hyssjar och sätter på mig sträng-lärar-minen, men jag blir väldigt sällan arg. Jag skrattar mer än blänger. Idag var dock en sån dag när giporna började peka neråt mer och mer eftersom all energi gick åt till att barnvakta en enda elev för att lyckas skapa någon som helst arbetsro åt resten av klassen. När jag väl fräste ifrån kände jag att jag hade resten av klassen bakom mig och det var en rätt skön känsla. Vill gärna slippa känna tvärtom. Bli Fienden. (Tur för mig att jag förändrats en del sedan jag själv gick i gymnasiet. Då var jag arg. Ofta och mycket. Och talade inte helt sällan om för alla idioter i min väg att de var just idioter. Jag är inte så lättantändlig längre. Då var jag som pappa, exploderade för minsta lilla, nu är jag som mamma, säger sällan vad jag tänker. Om jag tänker att någon är en idiot alltså. Jag är inte heller lika snabb att döma. Då utgick jag från att alla jag mötte var dumma i huvudet tills de bevisat motsatsen. Människosynen har konstigt nog blivit betydligt ljusare med åren. Nu är inte den här eleven en idiot, inte alls, det är en elev med en massa problem som jag (eller någon lärare över huvud taget för den delen gissar jag) omöjligt kan lösa åt honom. Och därför blir det väldigt påfrestande, för han kräver uppmärksamhet totalt hela tiden jämt och alltid. Får han det inte förstör han, för sig, för mig, för alla. I alla fall. Jag sa ifrån. På mammasättet, det lugna och rätt isiga. (pappasättet är det högljudda med blixtar och dunder.)) jag måste ha kommit åt rätt punkt på hans stolthet, för han lugnade sig. Lite. Tillräckligt. Efter det blev det bättre.  En schysst diskussion om gruppspråk, kvinnligt och manligt språk och om olika socialgruppers sätt att prata. Roligt! Så giporna pekade uppåt när jag gick ut ur klassrummet igen. Bra för mig.

Åter till transportsträckan. Det känns ändå, trots giporna, som att jag varit på väg hela dagen, till vad vet jag inte. Lektionerna har bara varit tillfälliga stopp. Jag har varit på väg nånstans hela dagen, olika byggnader, olika rum, korridorer, trappor. Och så tågresan hem. Sedan alla andra nödvändigheter; handla mat, laga mat, äta mat, göra i ordning matlådor, handla mat som man glömde handla första gången, dricka kaffe, placera sig i sängen. Och här sitter jag nu. Jaha. Det var den här dagen. Och nu regnar det. Lika bra.