Den bara fortsätter, tröttheten. Sådär att jag liksom blir lycklig av att ligga i sängen. Av att få trassla in mig i täcket och sjunka in, flyta bort. Jag längtar till den nu. Sängen.

Jag epilerade benen (den här gången räcker det med att skriva smärta! bara en gång, det verkar banne mig som om det stämmer det där de säger, att det gör mindre och mindre ont) och tog en väldigt lång, väldigt varm dusch efteråt. Nu känns det som att jag är gjord av mos. Trött mos. Blåsorna i munnen är i och för sig nästan borta, så jag verkar vara på bättringsvägen men jag fryser och ögonen klipper. Snart. Sängen.

Förutom en tur på stan där jag drabbades av plötslig fulhet och påföljande deppighet och en tur till Gränby Centrum, skabbighetens Mecka, för att storhandla mat med lågt GI-värde (Hej nya liv! Det börjar på allvar på måndag, då startar höstschemat på Sats, jag har redan fyllt i en massa pass i kalendern) ( Mina böcker kom i måndags, nu är jag inspirerad som fan. Här ska det bli en ny och sund och häslosam och pigg och glad och fräsch och fin och antioxidantisk igel!) har jag inte gjort ett jota idag. Inte nåt.

I väntan på måndag slöar jag. Och jag är inte ensam: