På flera sätt. Det drar ihop sig till terminsstart. Om jag vågar lita på mina anteckningar i kalendern så börjar jag jobba på tisdag. Det känns… bra tror jag. Största delen av sommaren har gått åt till att flytta, bära, ordna och göra flyttärenden, och det känns förstås tråkigt såhär i efterhand. Det hade varit kul att bara slöa några dagar. Å andra sidan känns det bra att allt är klart nu, förutom att införskaffa en sänglampa till min sida av sängen, någonting som verkar vara ett hopplöst företag.

Fort har den hursomhelst gått, sommaren. Som alltid.

Förutom min kalenderanteckning tyder andra tecken på att det är dags för skolstart snart. Rönnbären är röda. Det luktar ruttna äpplen när man promenerar i villaområden. En krasseplanta har gulnat. Värmen är tung och fuktig, inte torr och krispig. Det drar ighhop sig til regn. Ofta. Massor. Kajorna drar ihop sig till stora moln. Svarta prickar på grå himmel. Uppsalahöst.

När jag började tvåan på gymnasiet gjorde jag ett halsband av rönnbär minns jag. Jag hade även brandgula, otroligt utsvängda, byxor. Till detta bar jag en skjorta med ett lagom psykedeliskt mönster. Haha, vackert… Äh, jag var fan tuff!

Konstigt är att jag har drömt mardrömmar om skolan. Jag har flera gånger drömt att jag har hamnat i gräl med elever, att mina lektioner varit kaosartade och att jag har förlorat alla lärarskills jag någonsin haft. Det har känts lite underligt att jag har såna fantasier om nätterna, när jag dagtid inte tycker att det ska bli så farligt att komma tillbaka alls. Men det har fått mig att undra lite. vad är det jag förtränger, liksom? När jag häromdagen träffade två av mina blivande treor på stan så kändes det däremot bara bra. Och det var ju bra. De var glada, snälla och helt vanliga, inte grälsjuka och onda, och det ska bli kul att träffa dem i klassrummet igen. På rikt. Och inte bara de två, hela klassen. Igår gick jag in på skolans hemsida och tittade på bilder från de olika programmen. Några av mina fina treor som gick ut i våras fanns med på bild. Och jag saknar dem! Så jag hoppas att mardrömmeriet är avslutat. Det känns onödigt.

Regnet öser ner nu. Jag sov till klockan tolv och sen har jag haft huvudvärk hela dagen. Pannan drog ihop sig i veck. Jag trodde först att det berodde på att jag inte satt hemma mol allena igår kväll, utan hade trevligt sällskap av en Spov och en Guffa. Inte för att jag brukar få ont i huvudet av deras sällskap, utan för att jag drack en, två eller kanske tre öl till det. Månne fyra? Det kändes ändå orättvist att jag skulle vakna och känna mig sänkt, för jag skötte mig exemplariskt innan sänggåendet; jag åt en kebab med bröd, drack tre glas vatten och tog en huvudvärkstablett i förbyggande syfte. Men icke. Nästan hela dagen gick jag alltså runt med huvudvärk och ett diffust illamående, och det gick aldrig riktigt över. Förrän nu, när regnet kom. Det var visst det mitt tunga huvud väntade på. (Det var alltså inte på något sätt lätt, som mina hårspännen eventuellt indikerar:)

(Notera även örhängena - välmatchad or what!? Mycket nöjd.) 

Jag var hemma hos mamma och pappa och tittade på Sagan om Ringen. Hela sommaren har jag lovat pappa att vi skulle göra det men bara flyttat och flyttat. Idag såg vi den första delen. Igen, vill jag tillägga, vi såg den tillsammans på bio också, hela familjen. (Och jag har väl plöjt igenom dem en eller annan gång efter det.) Han tvingade mig att läsa böckerna första gången när jag var nio år. Efter det läste jag dem nog nästan en gång varje sommar. Vi har helt enkelt ett speciellt förhållande till Sagan om Ringen, min käre far och jag. I alla fall. Regnet började när jag satt i fåtöljen med Katten i knät. På vägen hem fick jag låna en poncho. Jag såg ut som en jävla mördarvampyr. I glasögon.

Vampyr i närbild. Blöt vampyr, med glasögon på grund av huvudvärk som sedemera släppt.