Nu är jag ensam hemma för första gången. Nästan ensam i staden känns det som. Snippe, Maja och tio andra av mina vänner tar snart flyget till New York. Och här sitter jag. Anledningen till att jag sitter här och inte snart på ett plan till New York är att när resan planerades tidigt i våras visste jag inte om jag skulle ha ett jobb den här höstterminen eller inte. Alltså, jag visste inte om jag skulle stå på ruinens brant eller inte. Dessutom, skulle jag ha ett jobb (antingen en fortsättning på min anställning eller ett helt nytt om jag inte skulle få fortsätta vikariera) skulle resan krocka med terminsstarten, och det skulle väl kännas sådär bra att missa första dagarna. Så då blev det så att jag istället sitter framför en dator och lyssnar på Otis Redding (Mister Pitiful just nu, lämpligt nog). Men. Faktiskt. Jag känner mig inte som någon pitiful person, inte så värst i alla fall. Visst vore det roligt, men… jag känner inte att jag missar något, och det är rätt konstigt. Jag brukar känna att jag missar något om jag får veta att två kompisar träffas på stan utan mig. Nu träffas elva av minna vänner och min pojkvän i New York. Jag kanske förnekar mina känslor, jag vet inte. Kanske har jag nog med att bo in mig, nu har jag några dagar på mig att känna att lägenheten är MIN. Jag kan gå omkring naken och bekväm, lyssna på samma musik om och om igen utan att bli hånad. Ligga som en sjöstjärna i sängen och kolla på film, gå på toaletten med öppen dörr. Oändliga möjligheter att roa sig med andra ord! På torsdag får jag återgå till det som ska bli vardag. En helt ny vardag! Att bo ihop, på rikt, allt färdigt, alla boärenden klara, bara bo. Somna tillsammans, vakna tillsammans, komma hem från jobbet, äta middag tillsammans. Sånt där man gör på vardagarna.

Men det kommer nog att kännas lite tomt fram tills torsdag. Lite nytt och ovant. Och jag kommer att sakna min prickiga pojkvän. Tur att jag har Assar som sällskap. Annars skulle jag nog gråta lite nu. På allvar.

Att Snippe skulle sätta upp tavlor på väggarna har känts nästan lika troligt som att jag skulle ställa upp i en grimastävling. Att han skulle sätta upp tavlor med muminmotiv eller kråkfåglar på har varit en nästan otänkbar tanke. Men kors i taket! Än en gång är tiden ur led. Mumin, Knytt och Mårran bor ihop med Kajan och Kråkan återigen. I vardagsrummet hänger husgudarna på väggen. Tanken var från början att även mina hjältar, Zeppelin och Stones, skulle få trona ovanför soffan men sen kom vi på en bildserieidé som vi ville genomföra, och tro´t eller ej, förslaget att bara ha Kiss på väggarna var tillsist mitt. Lite som en svikare känner jag mig, men Jimmy och de andra hjältarna hänger ju alltid uppspikade i mitt hjärta. Vi slaktade en fotobok (men oroa dig inte, självklart hade Snippe införskaffat två exemplar av boken, förutseende som han är) och lämnade in bilder till Kopieringshuset som fick förstora dem åt oss. Kostnad? 250:- per bild. Fem bilder. Herregud. Och så ramar till det. Jag tror inte vi fattade vad vi gjorde riktigt förrän vi fick kvittot i vår hand… Och nu är det för sent att ångra, nu sitter de där på väggen. Slår man ut kostnaden på varje dag som man ser bilderna och blir glad (jag blir mest glad av två bilder, se nedan) så blir det ju inte så farligt dyrt kan man ju alltid trösta sig med… (Dyrare för mig än för Snippe förstås, eftersom han antagligen känner lika mycket glädje inför alla bilder).

Sagofigurer vid sängen, som sig bör.

Kråkfåglar vid matbordet, vore det utomhus är det ju en ganska vanlig syn när man tänker efter.

Här är de alltså, dyrgriparna i dubbel bemärkelse.

1974, en fortfarande ganska okänd Ace handlar korv! Kan man bli annat än glad?

Viktigaste personen i mitten.

Två katter. Jag blir lite extra glad av den här också när jag tänker efter. Bra. Då kan jag ju dra av några kronor extra för varje dag.

Om det inte vore så att jag tyckte att den här bloggen är så bra så skulle jag aldrig göra som han sa. Länka till hans fotoblogg alltså. Men eftersom Silverfiskens blogg är så bra så gör jag det. Läs den! Rolig, tänkvärd, sjukt välskriven. Nu var det förstås inte den bloggen jag skulle göra reklam för, utan den här: Jonas Peterson, Brisbane Wedding Photographer. Titta! Läs!