Födelsedagsfirandet inleddes med femkamp. Femkamp med pojkvännens familj, det innebär att man i princip inte kan vägra ut sig utan att göra bort sig fullständigt för all framtid, och hädanefter ses som Snippes Helt Störda Flickvän, så det var bara att bita ihop, le och låtsas ha roligt medan själen skrek ut sin ångest i frekvenser ohörbara för det mänskliga örat.

Pilkastning, boule, boll i hink, elspel (nej, jag orkar faktiskt inte förklara) och fiskespel. Jag fick noll poäng i allt förutom i fiskespelet där jag överglänste alla, det räckte till att placera mig näst näst sist.

Jag har insett att jag gjort mig själv en ohygglig otjänst genom att ha den här fobin för lekar, tidigare har jag kunnat konstra mig ur de flesta situationer, blåvägrat och kommit undan med det utan att det har setts som ett alltför stort lyte, men det har ju gjort att jag inte har någon som helst erfarenhet av lekar, jag har inga lekskills! Nu när jag ska föreställa vuxen och hamnar i situationer som den här (pojkväns pappa fyller 60) är det plötsligt inte nog med att hela insidan får eksem av leksituationen, nu måste jag även behöva utstå diverse gapskratt och uppmuntrande tillrop av åskådarna eftersom jag nästan alltid är helt värdelös på allt och dessutom utför de flesta grenar med minsta möjliga effort. Jag satte liksom inte en enda pil till exempel.

Som om det inte var nog skulle det lekas kurragömma senare på kvällen. Återigen började själen gnissla i sorgliga melodier. Okej att leka med barn - det har jag inga som helst problem med, men att leka med vuxna - jag mår nästan fysiskt illa! Nu var det ju på barnens begäran som det lektes kurragömma, så jag överlevde (med lite gömhjälp från Snippe) men det var en pärs. En annan slags ångest.