Jag vägde mig nyss och fick mina aningar besannade. Jag har aldrig vägt så mycket förr. Aldrig. Och idag ska jag på 60-årskalas. Vilken jävla prövning. För såhär kan jag ju inte hålla på. Ångest. GI-böcker beställdes just i all hast från bokus. Inom tre till fem arbetsdagar är de här och ska inspirera mig är tanken, men mitt nya liv börjar tydligen idag. Det här GÅR nämligen inte.

Och Assar gråter vid dörren och ger mig stora under-lugg-blicken. Den som är fylld av sorg och harm. Den som talar om att jag är en hemsk, hemsk person som håller honom fången här inne och tvingar honom att bajsa i en deppig låda istället för ute i FRIHETEN. Ångest. Och dessutom stinker det kattbajs i hela lägenheten nu. Ångest.

Lägenheten flyttstädad, kontraktet påskrivet, nycklarna överlämnade, lånen lösta, adressändring anmäld, namn uppsatt på dörren, brevbäraren pratad med, adressändringslappar mottagna, påskrivna och ivägskickade igen. Nu tror jag att jag är färdigflyttad. Bannemig.

Alltså: färdigt, bortgjort, som man sa på en gammal god tid, närmare bestämt den tiden då man jobbade med Josgos och Jilina Babakova, mina fina norrskensflammor, i receptionen på Sats, iklädd kavaj och ett naturligt leende dagarna i ända. (När jag är trött och ska svara i telefon är jag ibland fortfarande snubblande nära att svara ”välkommen till Sats Uppsala, det är Nina” med flygvärdinnerösten påkopplad).