Ikväll hade jag tänkt att jag skulle ha min sista balkongkväll, dricka kaffe eller te eller vin eller vafan, c-vitamin, vad som helst som är drickbart. Och äta choklad, frukt eller nåt annat njutbart. Titta på mina kära blommor (som jag pratar med, på rikt. Mest skäller jag nog på dem när jag tänker efter) och spana ut på gården. Ha Assar vid fötterna och känna doften av lindarna i allén. Men inte. För det är grått och fuktigt och ganska deprimerande ute. Tur att jag var förutseende och fotade igår, för imorgon flyttar även blommorna till Linégatan. Och då jävlar, då tar jag upp kampen med brackgrannarna på allvar! Balkongen ska blomstra, hör ni det? BLOMSTRA. Så att den nästan lossnar från väggen. Såhär såg den ut på Swedenborgsgatan, näst sista kvällen:

Tidigare balkong finns här och här.

Valda bilder från föredetta inredda rum. Rummen är kvar, alla saker är bortplockade. Det är nästan så det ekar.

Halldörr, 50-talsspegel, gammalt medicinskåp, ljus och klädkammardörr.

Detalj av hatthyllan. Fina, fina hatthyllan.

Kaja i ljusbur. Under honom bor en kråka.

På dörren till badrummet. Ett geni.

Bra med många badrumsspeglar, tre för att vara exakt. Förutom att man kan se hur håret ser ut bakifrån kan leka med kameran i dem.

Som sagt.

De senaste dagarna, nej veckorna känns det som, har min uniform bestått av bekväma, oömma kläder och slarvigt uppsatt hår (gärna lätt otvättat). Ett uppgivet ansiktsuttryck. Lite lagom svettig, klibbig och mör har jag dessutom varit från morgon till kväll i princip varje dag. Och varför sminka sig när man ändå bara sliter och släpar på saker?

Det här ändlösa flyttandet.

När jag tappade en lins och reservlinsen var sprucken, vilket ledde till att jag blev tvungen att gå omkring med glasögon och en femteklassares självförtroende (en osäker femteklassare, blyg och med tandställning skall nog tilläggas) dygnets alla vakna timmar kändes det som att måttet var rågat. Jag kände mig lika sexig som en tallrik havregrynsgröt. Nog med fulhet!

Så nu har det varit kjolar, skjortor och fina håruppsättningar som dominerat de senaste dagarna. Nya linser kom igår, så jag behöver inte undvika ögonkontakt med människorna jag möter heller, och det känns också som ett steg i rätt riktning.

För att understryka motsatsen till flyttklädsel kan man ju också roa sig med att färgmatcha. Till exempel eyeliner och skor.

Eller varför inte örhängen, skjorta och skor?

Man har inte roligare än man gör sig!

Även mitt vardagsrum (och sovrum för den delen) är nedpackat eller flyttat. Jag sitter i det nu och skriver, och det känns ganska tomt. Jag skulle kunna använda golvet som ett dansgolv, och vem vet, kanske jag gör det om en stund. Musikutbudet är dock lite begränsat, alla skivor har flyttat till Linnégatan och jag har bara datorn och alla mina spellistor att tillgå, men nog går de att dansa till de med. Om man är lite okonventionellt inställd till dansmusik, vilket jag är, kanhända. Jag kanske borde skriva "röra sig till musik" istället. Vad som borde spelas för tillfället är den här skivan, den inleder oftast mina storstädningar, och storstädning är just vad jag borde hålla på med. Skivan finns inte på min dator, och kanske är det just därför jag inte städar heller. Jag borde plocka ihop alla småsaker, sortera, slänga och bära ner till källaren, men jag sitter här och glor på en skärm istället. Jag får väl kombinera städande och dansande, kanske till det här, som spelas just nu.

Såhär såg rummet ut för någon dag sedan:

Nedpackning av skivor är påbörjad. Snippe sorterar ut de skivor vi har gemensamt.

Utsikten från mitt fönster. Den finns förstås kvar...

En vägg. Skata, Surt sa räven och ett Knytt.

En hylla med 25 fack, varav 20 fyllda med böcker. Av dessa böcker får nu en exklusivt utvald skara trängas i 8 fack, övriga får kura ihop sig i ett skafferi. Det känns hårt.

Utsikt från sängen. Bland annat ser man fina lampan från mormor och morfars hem.

I fönstret.

 Det är här jag sitter, bänken har fått en liten frist. Den får tyvärr inte följa med till nya bostaden, det känns lite trist. Vi har hängt ihop länge.

En fåtölj i solsken.

Fler tavlor med motiv från Vem ska trösta Knyttet? och lite av sovalkoven.

 Spegeln får inte följa med, och bordet har ingen riktigt bra plats vad jag kan se just nu. Det känns också hårt. Vi har hängt ihop ännu längre.

Så. Det var det rummet. Nu ska jag börja packa ner mer av mitt liv. Och kanske dansa lite.

Jag har nyss ätit frukost framför datorn. Flingor och jordgubbar med mjölk, kaffe. Ett ägg också. När det var en solig dag senast läste jag Frukost på Tiffanys på gräsmattan. Idag är det en mulen dag, det känns som en utmärkt dag att gå till biblioteket och låna filmen på (jag vet att den finns att låna, jag har gjort det en mulen dag förr).

De skiljer sig åt litegrann; boken är inte särskilt romantisk, inte på det traditionella sättet i alla fall och den är lite mer vågad än filmmanuset. Jag tror dessutom att bokens berättarjag är gay, det är han ju knappast filmen. Båda Tiffanysarna är dock väl värda att upplevas, Audrey Hepburn är ju inte helt otrevlig att titta på heller. Fyfan.

Det går åt skogen. Tänk om Nina 18 år visste om detta. Eller Nina 26,5 för den delen. Hon skulle skämmas. Skämmas! Men nu, nu är det tydligen andra tider. Lobotomerade tider, skulle Nina 18 antagligen gissa. Men vad skulle Nina 28 göra då? Hon kunde ju inte inte köpa dem.

Häromveckan gick jag med i Amnesty. Jag blev fångad på gågatan, hann inte titta bort i tid, kunde inte säga nej, vågade heller inte riskera karman genom att ljuga och säga att jag redan är medlem. Solen lyste och jag hade nyss köpt jordgubbar, jag var således på ett gott och generöst humör. Jag stannade därför in, lyssnade klart på harangerna och skrev på. Allt detta låter ju fint, men icke.

Det har lett till oanade besvär.

Detta mitt nya medlemskap betyder nämligen att jag måste gå med i en förening som arbetar med miljöskydd. Annars blir det ojämnt. För något år sedan blev jag fångad på stan av Unicef, då lyste inte solen och inte gick jag runt med jordgubbar heller, då yrde snön och jag drog omkring med shoppingsäckar fulla med julklappar. Då var det väldigt svårt att påstå att jag inte har råd att lägga en hundring på svältande barn varje månad. Så jag lyssnade klart och skrev på. Naturskyddsföreningen blev jag medlem i helt på eget bevåg, där krävdes ingen vädjande blick, inträngande i hörn och förebråelser. Jag letade upp dem på eget bevåg.

För att det nu ska vara jämnt fördelat – mitt stöd till mänskligheten och mitt stöd till planeten (det är ju ändå mänskligheten som förstör planeten) (och jag räknar mig nog dessutom som en större miljövän än människovän) så måste jag gå med i ännu en miljöorganisation. Maja säger att WWF är lite elitistiskt, vad finns det då kvar att välja på?

Ack, ack, vilka besvär man har.

Delar av det ligger i lådor, delar av det finns numera i ett annat kök. Jag lät dock skåp, golv, väggar och tak vara kvar.

 Hålet i väggen. Mina vänner och vänners skivor på andra väggen. Suriga katten på kanten.

 Egenhändigt målat köksbord. Det går nu ett ovisst öde till mötes.

 Men stolarna får leva vidare med mig!

 Hyllplanen får bo kvar men teburkarna och Saltå Kvarn-sakerna hänger med mig.

 Två gröna kannor; en större, en mindre. Och en pall och kattmat.

 Surkatten framifrån (han ligger nedpackar i tidningspapper för tillfället, surar säkert mer än vanligt), kylskåp med Ace, Beatles, Kråka mfl. Och Mumin och Mårran på väggen.

 Dessa fick följa med, en fick ett ny bo på balkongen, gissa vem.

 Sist men inte minst; en tvångstanke. De gånger Assar är inne när jag går hemifrån kollar jag att spisen är avstängd i runda tal kanske 6 gånger...